Åsas blogg

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolan

IMG_0724

Vecka 2: Hurra! Äntligen dags att börja igen!

Julens högtider är över och dess märkliga blandning av rutin, plikt och glädje likaså. Nu har jag istället plockat fram datorn och börjat ägna mig åt att planera för resten av läsåret. Rutin, plikt och glädje i kombination igen alltså. Och jag tänker att det kanske är det som är receptet för ett lyckligt liv.

I min aningslösa ungdom brukade jag, som många andra, drömma om ett fritt liv. Jag trodde att frihet betydde att kunna vara uppe hur sent en ville på kvällarna och att tillbringa den vakna tiden med en massa spännande människor, kreativa samtal och galna infall, ungefär som min favoritförfattare vid den tiden, Dorothy Parker, verkade ha gjort. Men samtidigt, när en läser en biografi över en sådan där härlig, smart men ändå avspänd bohem, verkar alltid deras liv sluta i missbruk och psykisk ohälsa.

Och jag tänker att om jag hade fått som jag hade velat då, när jag hade den drömmen, skulle jag antagligen också att börjat må ganska dåligt efter ett tag.

Jag är glad över att snart få börja jobba igen. Mina dagar kommer att vara inrutade och utan glamour. Ibland kommer jag att sucka och himla med ögonen över någon arbetsuppgift som jag inte har lust med för tillfället. Jag är väl ingen robot. Det är ingen av oss. Det är därför vi också behöver glädjen. Att enbart uppfylla plikter och följa rutiner räcker inte hela vägen fram.

Men jag vet att när jag kommer till jobbet på måndag kommer jag mötas av vänliga ansikten. Jag vet att det jag gör där spelar roll för många. Jag vet att jag behövs och att mitt arbete uppskattas. I det finns en stor glädje.

Det här är också precis vad jag önskar för alla deltagare, nu och i framtiden. Att ni ska få verka i ett sammanhang där plikter och rutiner håller er på mattan, men där glädjen lyser upp era dagar.

Nu börjar andra halvlek för er på Sikta mot högskolan. Och som alla vet, är det mycket som avgörs under anda halvleken…

Nu kör vi!

 

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolan

IMG_0724

Vecka 49: Vad ska du göra i resten av ditt liv-mässan

Idag har Sikta besökt SACO-mässan. En hel massa högskolor, komvux och en och annan folkhögskola har samlats på samma ställe för att dela ut broschyrer och godis samt övertyga besökarna om sin egen förträfflighet. Det är i sådana lägen en inser att det finns ett nästan oändligt antal livsvägar att välja. En kan gå runt där och fantisera om utlandsstudier och en karriär som mordutredare, eller kanske veterinär.

Men till sist blir en ändå tvungen att ta någon slags beslut. Nog för att vi lever i ett samhälle som kräver livslångt lärande, men likafullt kan vi aldrig lära oss allt.

Därför är det roligt att se och höra om alla era planer. Det märks att ni har tänkt en hel del hemma på kammaren. Säkert har vår fantastiska SYV-praktikant Emmy haft en del i det hela också.

På något sätt känns det som om studierna blir lite mer på allvar när det finns tydliga mål att arbeta mot.

Jag hoppas att alla ser och känner varför ni är i skolan, vad syftet är. Det handlar inte om att hålla någon lärare på gott humör. Inte heller om att skapa en så bekväm daglig tillvaro för sig som möjligt.

Det handlar om hela ditt liv.

Din ekonomi, vilka människor du träffar, vad du kommer att ägna merparten av din vakna tid åt. Ditt liv.

Ger du studierna en verklig chans, har du själv en verklig chans. Så enkelt är det, alldeles oavsett vilken studieväg du sedan tar.

Det viktigaste valet är inte om du ska bli sjuksköterska eller socionom. Det viktigaste är att du helhjärtat väljer att studera.

Och vet du vad som är så märkligt? När du väl går in för det, förstår du plötsligt hur intressant det är. När du är ofokuserad och lyssnar med ett halvt öra, förstår du bara en fjärdedel av lektionen. Klart att det blir krångligt och tråkigt då.

Gör rätt val nu. Din framtid hänger på det.

 

 

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolan

IMG_0724

Vecka 48: Kalla fötter, varmt hjärta

Det ser ut att bli en kall och vacker söndag medan jag skriver detta. Som ur berättelserna om Narnia. Här hemma har vi så smått börjat njuta av allt det där som hör december till: glögg och (misslyckade) pepparkakor som vi bakat själva, en julmarknad där doften av brända mandlar blandades med röken från eldkorgarna i den tidiga skymningen.

Själv hoppas jag att vi får en någorlunda vit vinter. Pulkabacken ligger bara ett stenkast bort och där kan det bli åka av.

Det är några veckor kvar till jullovet. Hösten har gått så fort. Så mycket har hänt, inte minst inom er deltagare.

Det är intressant det där med utveckling. Den sker liksom smygande. Ingen kan se på dig vad du kan och vad du vet. Men jag tror att det ändå händer någonting som syns även för ögat. Något i hållningen kanske, eller en annan lyster i blicken. Självförtroende. Egenmakt.

Ordet egenmakt är omhuldat av oss folkbildare. Att ha förmågan, kunskapen, modet, vad du vill, som krävs för att kunna påverka ditt eget liv i den riktning som just du tycker är önskvärd. Egenmakt handlar om att var och en får utvecklas och pröva sina vingar på sitt eget sätt.

Och jag ser hur ni nu börjar ge uttryck för era ambitioner och mål. Börjar hitta områden som skulle vara intressanta att jobba med. Börjar inse att det viktigaste inte är att hinna fort fram, utan att hitta den rätta vägen.

Det händer också mycket med mig i mötet med er. Jag lär mig så mycket om hur det är att vara människa. Jag lär mig om okuvlighet. Imponeras av er vidsynthet och medmänsklighet.

Och jag önskar, att alla som vill döma, som vill splittra och peka med hela handen, kunde lära sig att vara som ni.

En dag, om några år så där, kommer ni att stå där på era splitternya arbetsplatser. Lite äldre, ännu klokare och totalt redo att ta er an världen. Och allt det vackra och viktiga som ni bär inom er kommer också att komma andra till del. En dag kanske medmänskligheten har tagit över världen.

 

 

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolan

IMG_0724

Vecka 47: Sätt en värld i brand

Nyheterna från Paris är plötsligt överallt. Så många oskyldiga människor som fick sätta livet till – för vad? Jag förstår inte vad som drev attentatsmännen. Vad trodde de sig uppnå med att rikta vapen mot värnlösa och trycka av?

Jag tror att något måste fattats dem, att deras själar var mörka djup av ångest och hat. Vi kan prata om sociala faktorer, storpolitiska beslut som lett fram till det ena och det andra. Visst. Men ändå. Hur går det till?

Jag vet att jag är priviligierad. För mig har våld alltid bara varit något på TV. För mig har religion aldrig betytt doktriner och blind auktoritetstro. Så är det inte för alla, det inser jag. Var och en gör sina erfarenheter och i det sociala lotteriet är det många som drar nitlotter.

Terroristerna vill att vi ska bli rädda. De vill skapa kaos. De vill att vi ska se oss om över axeln och undra över mannen med den stora ryggsäcken – så att splittring och misstänksamhet uppstår.

Så det är precis det vi inte ska göra. Vi ska bara fortsätta som vanligt. Keep calm and carry on.

Det finns en sak som alla, jag säger alla, totalitära rörelser avskyr. Kunskap. Den som har kunskap kan ifrågasätta. Den som har kunskap kan bygga istället för att bara riva. Att förstöra något kräver absolut inga kunskaper, ingen större skicklighet. Att bygga däremot tar tid och kräver precision.

Så det bästa vi kan göra är att fortsätta som vi gjort hittills. Utan rädsla, utan aggression. Fortsätt studera och bilda er. Fortsätt bygga samhället. Framtiden är fortfarande ljus.

 

 

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolan

IMG_0724

Vecka 46: För att det är 2015.

Det är en regnig och gråkall morgon när jag skriver det här. Höstmörkret har lagt sig som ett lock över vår del av världen.

I fredags hade vi besök på skolan av stiftelsen Expo. De har i tjugo års tid arbetat med att kartlägga högerextrema organisationer i Sverige. Att höra deras representant berätta om hur landets tredje största parti har bildats, med arv från nazism och vit makt-rörelser, får höstmörkret att kännas mer kompakt än någonsin.

Det är lätt hänt att en känner en smula hopplöshet. Att den här gråheten liksom tar sig in i själen. Men varje rörelse har en motrörelse. Expo finns, till exempel, och tack vare dem blir det betydligt svårare för politiker på den yttersta högerkanten att komma undan med sina lögner.

För att riktigt bli översköljda av detta med mänskliga rättigheter, som det ju ytterst handlar om, bevistade vi också en paneldiskussion om feminism. En del tror att feminism betyder att tjejer måste låta bli att raka armhålorna och börja hata män. Det är åtminstone så en måste förstå det hela om en skaffar sin världsuppfattning på forum som Flashback.

I själva verket handlar antirasism och feminism om samma sak. Att alla människor ska ha samma möjligheter, samma rättigheter, samma skyldigheter. Att alla människor ska få vara med. Alla.

Väldigt tidigt i våra liv börjar i se vårt eget värde i förhållande till andra människor. Det har att göra med hur vi blir bemötta. Beter sig människor vi möter som om vi hör till, eller som om vi står utanför? Märker vi att det finns en färdig mall för hur vi måste vara, och ägnar sedan en stor del av vår uppväxt åt att försöka passa in?

Vad gör det med oss, kvinnor som män, blonda som mörkhåriga, när vårt handlingsutrymme krymper? Hur påverkar det våra relationer till varandra?

Somliga män tror nog att de vinner på en patriarkal världsordning, precis som rasisterna tror att de vinner på att leva i en rasistisk värld. Men hierarkier föder rädsla. Den som är på toppen har anledning att frukta dem som står längre ner, och måste därför bevaka sin position. Hen måste börja vakta på både sin omgivning och sig själv för att försäkra sig om att allt är som det brukar. Och så krymper handlingsutrymmet. Mänskligheten inom en själv krymps.

Gravt ojämlika samhällen drabbas i större utsträckning av konflikter och fattigdom. De länder där kvinnor har utbildning och handlingsfrihet är i regel mer framgångsrika. För bildade mödrar får bildade barn som kan bidra till samhället.

Tänk dig att leva i ett samhälle där du hela tiden måste vara rädd. Där den rike köper säkerhet i form av vakter, murar och larmsystem. Vi behöver för det mesta inte vara rädda för våra grannar eller människor omkring oss överhuvudtaget.

Vi lever i en värld som ter sig mörk och kall många gånger. Men samtidigt finns så många positiva motrörelser.

Kanadas premiärminister Justin Trudeau bildade regering nyligen. Hälften är kvinnor. Han har också sett till att olika minoriteter finns representerade. Han ville ha en regering som liknar Kanada, sa han. För att det är 2015.

Låt oss också vara en motrörelse.

För att det är 2015.

 

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolan

IMG_0724

Vecka 45: Vissa saker kan inte köpas för pengar

Idag har jag läst några viktiga artiklar. Dels en debattartikel som uppmanar politiker att satsa mer på folkhögskolorna, och dels en vetenskaplig text om den viktiga relationen mellan lärare och elev.

”Satsning på folkhögskolan är ett sätt att möta skolkrisen” (http://www.dn.se/debatt/satsning-pa-folkhogskolan-ett-satt-att-mota-skolkrisen/) hävdar forskare och utbildare av folkhögskollärare vid Linköpings universitet.

De beskriver en bister verklighet. 30% av gymnasieeleverna ska ha gått ut med ofullständiga betyg förrförra läsåret. En tredjedel alltså. Det är många tusen unga människor med oviss framtid.

För att ändra på detta behövs mer resurser till folkhögskolorna, skriver artikelförfattarna. För det är ju till oss ungdomarna kommer sedan, många av dem. Men inte tillräckligt många. Platserna räcker aldrig riktigt till.

Folkhögskolorna är ”bra på” att utbilda unga vuxna med trasslig skolbakgrund. Det sägs i artikeln och många gånger har jag hört det sägas av kollegor. Men vad är det som gör oss så bra då?

Vi erbjuder en lugnare och tryggare miljö än många andra skolor. Inget klotter på väggarna, inga sönderslagna handfat på toaletterna. Att döma av mina egna erfarenheter skriks det väldigt lite i folkhögskolors betydligt kortare korridorer. Ingen blir inbrottad i en klädhängare på lunchrasten.

Visst, det brukar gruffas en del om att folk inte diskar sina kaffekoppar. Och sådant kan ju vara nog så irriterande för vän av ordning. Men mer än så är det egentligen inte.

Varför är det så lugnt här då? En anledning är naturligtvis att deltagarna är vuxna. Den mest akuta lusten att brottas och lämna tags brukar ha hunnit lägga sig när de kommer hit. Folkhögskolor, som vår till exempel, är också ganska små. Ingen är anonym här. Vi känner igen varandra, även om vi kanske inte känner riktigt alla till namn.

Men så är det något annat som spelar roll. En känsla av tillhörighet. Relationer. Till andra kursdeltagare. Till personalen på skolan. Även lärare som inte undervisar klassen vet ofta vilka många av deltagarna är i en klass.

I den här fantastiska texten om relationen mellan lärare och elev (https://pavetenskapliggrund.squarespace.com/blog/2015/10/31/nk267lhsyitg031hoyso5ny29higrp)sägs det att en pressad lärare aldrig kan vara en bra lärare. Det stämmer tyvärr.

En lärare som har en ohållbar arbetssituation, som är överlastad med pappersarbete och som inte uppskattas av skolledningen – den läraren orkar, eller vågar inte, ta den viktiga mentorsrollen.

En mentor är inte en person som talar om för andra vad de ska göra. Det är chefer som gör sådant. En mentor är en person en har en relation till. Genom att lära känna den personen och bygga på relationen, kan deltagaren utvecklas. Hitta sina förmågor. Våga drömma.

Relationen till läraren är alltså direkt avgörande för om en folkhögskoledeltagare eller skolelev klarar av sina studier. Relationen till läraren kan avgöra framtiden.

Det skrämmer mig att tänka på. Ansvaret känns enormt. Men det får mig också att tänka på hur viktigt det är med de där stunderna. Att småprata. Att veta vem som har en hund och vem som gillar fotboll. Det är så det börjar. Sedan får jag veta vems mamma som är sjuk, vem som har kärlekssorg. Jag kan inte lösa någons livspussel. Men jag kan lyssna och intressera mig för den person som står framför mig.

I artikeln betonas också vikten av att läraren delar med sig av sig själv. Att inte gå runt och Vara Lärare hela tiden. Att våga vara människa.

Sanningen att säga, så är det ganska tröttsamt att Vara Lärare. Att inte få kliva ur sin tilldelade roll. För en Lärare gör aldrig fel. En Lärare HAR aldrig fel. Det är minst sagt ansträngande att vakta på sig själv varenda sekund.

Därför gör det mig tacksam när jag läser att de lärare som är öppna mot sina elever och bygger ömsesidiga relationer till dem, också har de flitigaste eleverna och minst stök i klassrummet.

Jag har jobbat i andra skolformer också. Jag tror jag vet vad jag pratar om när jag hävdar att folkhögskolor är extra bra på att bygga relationer. Just därför att skolan är liten. För att det inte finns så många namn att hålla reda på. För att miljön gör också mig lugnare och mer tillfreds.

Och hur mycket jag än hejar på folkhögskolorna och ser vikten av deras existens, hoppas jag att vi aldrig kommer att se folkhögskolor med tusen deltagare. Jag hoppas att vi aldrig ser oss uppköpta av något börsnoterat företag som vill starta franchise-folkhögskolor över hela landet. Få då skulle vi förlora våra värdefullaste tillgångar. Tillhörigheten och relationerna. Hjärtat.

 

 

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolan

IMG_0724

Vecka 44: Det där med motivation

På SVT Play finns ett lättsamt och aningens stereotypt program som heter ”Träna med Kalle”. Kalle är en skäggig och glad träningsfrälst hipster som ska lära latmaskar och slashasar att komma i form. Det där konceptet känns så väl igen. Hur många program har vi inte sett där olika entusiaster och experter ska få andra att rätta in sig i ledet? Ibland sker det också medelst lätt mobbing, till publikens enorma skadeglädje.

Det som gör Kalle speciell är att han är snäll och försöker förstå sina adepters motiv till att INTE träna, fast det är så bra för dem. Han verkar också inse att träningen har en större och viktigare mening än att bli smal och snygg. Det handlar om livskvalitet.

Jag börjar slötitta på Träna med Kalle en trött kväll, och ser likheterna med lärarens arbete. Hur vi lägger upp planer, sätter upp mål, och sedan med mild förvåning märker att våra deltagare inte nödvändigtvis inser storheten med algebra eller Karin Boye. För vi tycker ju själva att det är så viktigt och intressant. Våra egna liv har blivit så enormt mycket rikare tack vare alla dessa timmar över böckerna.

Men när en aldrig har haft en sak, hur vet en då att en saknar den? Den som aldrig har tränat kan inte helt och fullt förstå Kalles entusiasm. Hur det känns att springa efter bussen utan att bli trött. Hur skönt det är att slippa ha ont i axlarna efter en arbetsdag.

När deltagare börjar på Sikta mot högskolan, har de alla samma mål: att få sina behörigheter. Det är bra så. Men, precis som för Kalle och hans träningsadepter räcker det inte med ett hägrande mål som motivation. Inte ända fram.

Det fungerar inte att lida sig igenom skoldag efter skoldag i hopp om att uppnå högskolebehörighet. Och ärligt talat, om en ändå gör det, lär inte resultaten bli så där alldeles lysande. För vem orkar fokusera timme efter timme, dag efter dag på något som inte engagaerar?

Det som Kalle känner, känner jag också. Glädjen. Entusiasmen. Viljan att nå fram och kunna smitta en annan människa med samma känsla. Skillnaden är bara att jag försöker smitta er med kunskapstörst.

Många hävdar att träning är beroendeframkallande. En person i min absoluta närhet kan till exempel bli på vansinnigt dåligt humör utan sina fartvindsframkallande löprundor i närområdet.

Men hörni, det är kunskap också. Beroendeframkallande. Och det är antagligen det enda beroendet som inte kan skada dig. Ju mer du lär dig, ju mer du börjar känna tillit till din egen förmåga, desto mer kan och vill du lära dig. Och ditt liv kan bara bli rikare som följd. Några negativa bieffekter finns inte.

Jag tror, att det som gör träning så populärt i mediedramaturgin är att det går att visa upp säckiga före- och uppstramade, ljussatta efterbilder. Framstegen blir så konkreta, så visuella.

Jag önskar att jag kunde visa upp före- och efterbilder av skolans kursdeltagare.

En motsvarighet till det är naturligtvis att bjuda in tidigare deltagare som kan berätta lite om sina erfarenheter. Det vet jag att många i klassen har hittat inspiration av. Men samtidigt syns inte bildning på utsidan.

Det går inte att med ett välfriserat foto visa ett ökat självförtroende, en bättre förståelse för omvärlden och en känsla av att höra till i samhällets politiska och kulturella sfärer. Det går inte ens att mäta kunskaper på något absolut sätt. Kunskap låter sig inte mätas i centimetrar, kilon eller sekunder. Den finns där. Men vid en ytlig besiktning syns den inte.

Men när du börjar samtala med den personen! Det är då du kan börja inse vilken skatt den här människan bär inom sig.

Precis som Kalle måste jag som lärare testa olika sätt att nå fram till olika personer. Ibland är det lätt. Men inte alltid.

Det jag önskar just nu är att ni alla ska känna glädjen över lärandet, hur bra vi mår av intellektuell stimulans istället för att bara slå på ännu en realityshow på TV. Och att ni uppnår motsvarigheten till ”snygg i bikini före midsommar”: högskolebehörigheten.

 

 

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolan

IMG_0724

Vecka 43: I maktens korridorer

Vi har varit i riksdagen och bevittnat en partiledardebatt. Ja, för det kan vi.

Vi lever i ett öppet, demokratiskt samhälle där vem som helst har rätt att se och höra vad som pågår i riksdagen, vårt lands lagstiftande församling. Visst fick vi gå igenom en metalldetektor först. Det här trots allt 2015 och rädslan för attentat har förmodligen aldrig varit större. Men ändå kan vi komma dit, utan särskilda tillstånd och utan att känna rätt personer.

I hur många andra länder i världen fungerar det så, undrar jag? Inte så många, misstänker jag, men rätta mig gärna om jag har fel.

Om riksdagen är vårt lands demokratiska fäste, är nog biblioteken något motsvarande för lärdomen. På fredagen fick vi en guidad tur på det vackra stadsbiblioteket på Sveavägen. Så många olika rum, där det går att studera allt från myntinskriptioner till genetik. Där går att avnjuta klurig poesi eller förlora sig i en spänningsroman. Där finns också en hel massa studieplatser. Varför inte testa att använda någon av dem istället för att sitta hemma och plugga?

Och precis som i riksdagen, är alla åsikter och uppfattningar om verkligheten tillåtna. Två böcker som står bredvid varandra i hyllan kan rymma helt motstridiga uppgifter. Men båda två har ändå sin givna plats.

Ibland blir vi provocerade av saker vi läser. Då tänker vi att det är en dålig text. I själva verket är det ofta tvärtom. De bästa texterna är de som provocerar. De tvingar oss att tänka nytt. De får oss att ifrågasätta det vi tagit för sanning. Och de gör oss medvetna om hur vi själva tänker. Utan provokationer, ingen medvetenhet. Och utan medvetenhet, ingen verklig demokrati.

Jag tänker också på den eviga frågan: vad är egentligen värt att studera? Otaliga elever har genom årens lopp frågat varför de i all sin dar måste lära sig algebra eller läsa böcker med ”gammalt språk”.

Herman Geijer heter en man som sommarpratade i radio. Han är expert på zombieöverlevnad. Det framstår ju som skrattretande onödigt. Alla vet att det inte finns några zombies.

Men det han egentligen pratade om i sitt program var hur sårbart vårt samhälle är. Vilka funktioner som är nödvändiga för oss, och hur vi ska agera om allt det vi är vana vid ställs upp och ner. Han vet att det går att överleva i en ordinär svensk tallskog, även på vintern.

Zombier i all ära, men tänk så mycket kunskap han har fått på köpet tack vare sitt udda intresse!

Samhället är föränderligt. Under en människas livstid hinner flera mindre revolutioner inträffa på de mest skilda områden. Vi utbildar oss utan att egentligen inte veta vad vi utbildar oss för.

Men en sak är säker: den som är intresserad av att lära sig och har ett öppet sinne, har betydligt bättre chanser att klara förändringarna. VAD vi lär oss är av mindre betydelse. För all kunskap behövs. Det är kanske bara en tidsfråga innan zombieöverlevnadsexperter blir efterfrågade av storföretagen.

Och i en fungerande demokrati behövs olikheterna. Provokatörerna, nördarna.

Så istället för att fnissa åt någons udda intresse eller märkliga åsikt, ställ frågor. Vips har du råkat lära dig något nytt.

 

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolan

IMG_0724

Vecka 42: Framtidsdrömmar

Häromdagen åkte Sikta på studiebesök på Södertörns högskola. Vi fick träffa några studenter och höra hur de tycker att det är att plugga där. Vi togs på en liten rundtur och sedan var ett gäng som stannade några kvar och åt lunch. Vi hann med att ha mycket roligt under de två timmarna som besöket varade. Kanske ännu roligare under lunchtimmen sedan.

I slutet av besöket ville våra värdar att vi skulle svara på några frågor. En av dem var: vad vill du göra efter avslutad folkhögskola?

De flesta svarade att de ville plugga vidare på ett eller annat sätt. I stort sett alla. Men många vet inte än vad de vill plugga. Och det är så klart inte lätt att veta. Men det är fantastiskt att se deltagare inse hur stora möjligheter de har. Det finns så mycket en kan ägna sitt liv åt. Så mycket som är viktigt och intressant, och som ni snart kommer att vara behöriga till.

Jag hoppas att ni, när ni tänker på era framtida studier, tänker längre än de tre, fyra eller fem åren det kan ta att bli utexaminerad och klar.

Tänk på de åren som en period av intensiv utveckling. Det är inte en transportsträcka mot en fast månadslön, utan så mycket mer än så.

Det är ett äventyr du får vara med om. Njut av den tiden. Den kan synas lång men är, när man tänker efter, en väldigt kort period av ditt liv. Vi sover en tredjedel av våra liv. Resten av tiden har vi ett liv att leva.

Kanske tänker du att en kort utbildning är det bästa för dig, för att du vill komma ut snabbt på arbetsmarknaden. Inget fel med det. Men fundera på hur ditt liv kommer att se ut sedan. Kommer du att ha roligt på jobbet? För ärligt talat, jobba kommer du att få göra. Hur mycket som helst. I en massa år.

Hur vill du att de åren ska bli?

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolan

IMG_0724

Vecka 41: Skrivkramp

Jag har haft lite svårt att klämma fram det här blogginlägget. Ibland är det bara så svårt att komma igång med en text. Det tror jag att ni alla vet vid det här laget.

På Sikta får ni skriva en hel del. Det finns en massa bra anledningar till det.

En av dem är att träna på att bli klar. När man skriver en text, ska man alltid ha i åtanke varför man skriver den. Vad är den till för? I den frågan finns också inbäddat: vilka krav ställs på den?

Ibland vill jag att ni ska använda er kreativa förmåga, vara empatiska med romanfigurer och tänka er in i skeenden och känslor som inte är era egna.

Andra gånger behöver ni vara sakliga, informativa och objektiva. Vissa texter behöver källhänvisningar och annan formalia. Somliga texter kräver att ni kan spela på läsarens känslor.

Ju mer du skriver, och skriver olika sorters texter, desto lättare blir det att se skillnad på de här skilda uttrycken. Du kommer bli en mer vaksam läsare, som inte låter sig förledas så lätt.

Och du kommer att kunna anpassa din arbetsinsats efter uppgiftens krav. Att komma igång blir lättare, för du kommer att veta hur du ska börja. Du kommer att veta vilka förväntningar jag som lärare rimligtvis kan ha på en text på två sidor, och se hur du kan skriva fördjupat och mer utförligt i en text på tio sidor, utan att för den skull tappa tråden.

Det kommer att göra ditt liv som högskolestudent enormt mycket lättare. Om det vittnar några tidigare deltagare som jag hade förmånen att få intervjua inför en uppsats jag själv var ålagd att skriva.

Tack vare skrivträningen på folkhögskolan, sa de, kunde de nu känna sig lugna och säkra inför sina akademiska studier. Fantastiskt, inte sant?

Om ett år, eller kanske två, är det du som pluggar mot en högskoleexamen. Tiden fram till dess kommer att gå fort, betydligt fortare än du tror just nu. Du kommer att ha förmågan och kunnandet. Och du kommer att klara alla de där sakerna som ser så svåra ut idag.

 

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolan

IMG_0724

Vecka 39: Vem har talang?

På 1700-talet föddes två syskon. De hade en musikalisk far som under sträng regim undervisade dem i musik. Det ena barnet var en flicka, det andra en pojke. De uppträdde tillsammans, med den yngre brodern som stjärna och storasystern som sidekick.

Pojken blev undervisad i komposition och förväntades också komponera egna musikstycken, vilket han lydigt gjorde redan vid mycket ung ålder. På flickan hade inte pappan några större förväntningar. Det var ju förstås bra att hon var med och uppträdde inför en massa mäktiga människor, men när hon blev lite större passade det sig inte längre att hon uppträdde inför publik. Hon var ju trots allt en flicka. Och så skulle hon ju inte ha en livslång karriär som musiker, som sin bror, utan giftas bort med en lämplig man som kunde säkra släktens ställning.

När musikaliskt kunniga personer lyssnade till barnens musicerande, brukade det sägas att pojken hade något unikt. Ett uttryck som ingen annan. En lekfullhet i sina toner. Flickan däremot, spelade visserligen mycket bra, men konventionellt och ungefär som alla andra. Det måste bero på att pojken var en sådan talang, sades det. Ett geni var han.

När vi idag läser om syskonen Wolfgang och Nannerl Mozart, varav den förstnämnde under flera århundraden har fått vara något sorts ansikte utåt för det ”kreativa geniet”, kan vi göra en helt annan analys. Vi har samma fakta framför oss som deras samtida publik, förutom att vi inte kan höra dem spela, men vi kan tolka dessa fakta annorlunda.

Den gamla romantiska idén om att vissa är utvalda från barndomen till att bli genier har ersatts av en lite mer krass tanke om att vi lever upp till andras förväntningar på oss. När omgivningen visar uppskattning och beundran för det du gör blir du uppmuntrad att fortsätta. När du får kvalificerad undervisning eller coachning blir du bättre och bättre på att göra det.

Om våra föräldrar, och andra personer som vi ser upp till, säger till oss eller visar genom handlingar att de förväntar sig det ena eller det andra av oss, då blir vi också sådana. Nannerl var inte en lika vass musiker som Wolfgang. Det kan vi konstatera. Men vad berodde det på? Det framstår som ganska självklart att pappan hade lägre förväntningar på henne än på hennes bror. Han kanske till och med avrådde henne från att försöka komponera själv.

Att spela fiol, som var populärt vid den här tiden, och ett av de instrument hennes bror excellerade i, ansågs allmänt vara opassande för flickor. Piano eller liknande instrument var däremot godkända. Då kunde hon ju sitta blygsamt ner medan hon spelade.

Alla dessa olika restriktioner måste ha varit hämmande. Men det var då, kanske du tänker nu. Idag gör vi inte skillnad på folk och folk. Men tyvärr gör vi det. Såväl föräldrar som lärare är människor med fel och brister. En förälder som själv inte har klarat skolan särskilt bra kanske är mer benägen att genom ord och handlingar förmedla till sitt barn att skolan inte är så viktig ändå. Eller att det är så svårt att klara den så att det knappt är någon idé att försöka.

Läraren i sin tur blir glad när hen ser skötsamma elever och uppmuntrar dessa. De som är lite för besvärliga och som sticker ut lite för mycket, får negativ uppmärksamhet: skäll och tillsägelser. Då lär sig barnet att genom att vara bråkig och misslyckad, så finns jag i alla fall, även om jag inte är ”lika bra” som de duktiga barnen.

Sedan rullar livet på. De duktiga barnen med uppmuntrande föräldrar och lärare har i de flesta fall klarat sig fint i livet, medan de stökiga i många fall har stött på problem. Och varje misslyckande blir ett bevis för att det som föräldrarna, som lärarna, som klasskamraterna, en gång sa, var sant. Men det är det inte.

Hör du det: DET ÄR INTE SANT. Du är precis lika bra som alla andra. Dina mentala förutsättningar är i stort sett samma som alla andras. Du har bara haft oturen att bli en Nannerl.

Men du har det ändå mer förspänt än Nannerl. För hon på sin tid var helt fastlåst i konvenans och omgivningens förväntningar. Själv har du ju börjat plugga nu. För i Sverige 2015 går det faktiskt, även om det kräver mycket av dig, att förändra sin livssituation och skriva om sitt öde. Du är ett av de duktiga barnen nu. Du har samma förutsättningar som de att klara det här, precis som Nannerl antagligen hade samma förutsättningar som sin bror.

Jag träffar ofta deltagare som ”inte kan skriva” ”hatar att läsa”, eller är ”dåliga på matte”. De säger detta som om det vore den en gång för alla fastslagna sanningen. Det kan ta emot att börja jobba på de saker som man anser sig vara dålig på. Många gånger i livet kanske vi inte ens tycker att vi behöver det. Jag är till exempel värdelös på handarbete, men det har ingen direkt hindrande effekt i mitt liv som helhet. Det beror så klart på att jag har hittat andra saker att bygga min karriär och identitet på.

Men när vi nu lever i ett samhälle som så starkt betonar akademiska studier, då blir det väldigt ofta ett problem att inte ha kunskapen, förmågan, behörigheten som krävs. Efter åratal av upplevda misslyckanden kan det kännas oöverstigligt att ens försöka. Men om du inte ger dig själv chansen, var är du då om ett år?

Idag är du här, i skolan, bland en massa människor som vill dig väl. Det är en bra plats att pröva sina vingar på. Och vi kommer nedanför med utbredda armar när du hoppar.

 

 

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolan

IMG_0724

Vecka 38: Guldet blev till sand

Vi har fortsatt att jobba kring migration och Utvandrarna den här veckan. Vi har också varit med om en fantastisk upplevelse: att få se föreställningen Kristina från Duvemåla på Cirkus.

Det var en kväll jag, och, tror jag, inte någon annan heller, kommer att glömma i första taget. Vacker sång och musik, en mäktig berättelse och fantastisk gemenskap är några sätt att sammanfatta kvällen. Vilken ynnest att få vara med om detta tillsammans med fina lärarkollegor och deltagare!

Historien som berättades från scenen var vi redan ganska väl förtrogna med. Kristina och hennes familj beger sig av till USA i hopp om en bättre framtid. På många sätt slår deras dröm in, men den totala, okomplicerade lyckan som förmodligen alla människor drömmer om vill inte riktigt infinna sig.

Kristina och Karl-Oskar håller ihop i vått och torrt. Deras kärlek är en mäktig kraft. Jag tänker på hur ovanligt det är att ”helt vanliga” människors ”helt vanliga” relationer skildras i fiktionen. Kärleksberättelser ska innehålla komplikationer, missförstånd, oöverstigliga hinder och inte sällan ska någon av parterna få sätta livet till. Vardagsliv har ingen plats i kärlekslitteraturen.

Romeo och Julia är ett par förälskade tonåringar som trotsar sina föräldrar. Båda dör. Anna Karenina faller pladask för Greve Vronskij, blir utfryst ur societetslivet och begår självmord. Tristan och Isolde kan inte hålla sig ifrån varandra på grund av en olycksalig kärleksdryck… och dör.

Men här finns ett par, som helt enkelt gifter sig och lever tillsammans. De har det ofta riktigt motigt och går igenom svåra kriser. Men de håller ihop genom fattigdom, löss och barnafödslar. Det är något så mäktigt i det.

Tyvärr går det för Kristina så som det ofta gick för kvinnor vid den här tiden (och fortfarande gör, i vissa delar av världen); hon avlider efter följderna av en komplicerad graviditet och förlossning. Man skulle kunna hävda att det är kärleken till Karl-Oskar som blir hennes död.

Men det som griper mig mest är ändå dessa två föräldrars sorg och hjälplöshet inför att förlora sitt barn. Den uthungrade dottern som föräter sig på gröt och dör under svåra plågor. I boken ber hon sin pappa om hjälp. Du som är så stark pappa, kan väl se till att inte Gud kommer och hämtar mig? Barnets obegraänsade tilltro till föräldern. Förälderns totala maktlöshet.

Och igen tänker jag på alla de människor som flyr hit, som just i denna stund sitter i en osäker båt eller en fullpackad lastbil i hopp om att nå Europa, kanske Sverige. Om hundra år kommer någon att skriva en roman, göra en film, sätta upp en musikal. Och den kommer att handla om samma sorts okuvliga människor som Karl-Oskar och Kristina.

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolan

IMG_0724

Vecka 37: En broder mer

Den här veckan präglades av intensiv nyhetsrapportering och plågsamma bilder i media. En katastrof pågår, där offren är civila som försöker rädda sina liv undan krig och terror. Familjer. Barn. Efter en alldeles för lång tid verkar nu Europas makthavare inse att de, vi, har ett ansvar för våra medmänniskor.

Här i Sverige har manifestationer hållits, pengar och förnödenheter samlats in och Stockholms Stad har förvånats över hur många som vill arbeta volontärt för ensamkommande ungdomar. Kanske är det nu det vänder, och vår värld blir en vänligare plats.

Kanhända är jag överdrivet optimistisk nu. Men utan optimism, vad återstår? Jag måste tro att det här är en bra tid och plats för nästa generation att växa upp i.

Mitt i allt detta pågår migrationstemat på skolan. Vi läser om svenska Amerikafarare för länge sedan, i artiklar och i det skönlitterära storverket Utvandrarna. Medan jag läser funderar jag en del över det mod och, kanske i ännu högre grad, den desperation som måste krävas för att lämna allt och ge sig iväg till en främmande kontinent som en inte har någon kunskap om.

Antingen är en äventyrslysten, våghalsig, på gränsen till patologisk risktagare. Eller så är migrationen det sista hoppet. Den enda utvägen, oavsett om det kommer bära eller brista.

Mobergs utvandrare lider av såväl materiell som andlig fattigdom. De är förtryckta av överheten som säger sig representera Gud. De är utstötta ur bygemenskapen, misshandlade, förhindrade att utöva religionen på det sätt de känner är rätt. De är utsvultna. Barn föds utan framtid, annat än att fortsätta leva under samma förtryck och i samma fattigdom. Migranterna är unga, starka människor som trots allt hyser hopp.

Vi svenskar ser, tror jag, med viss stolthet på dessa utvandrare. Vissa klarade sig också mycket bra i det nya landet. Andra fick slita ont, och uppleva samma fattigdom och förtryck som tidigare, bara uttalat på ett annat språk.

En man värd att minnas är Joel Hägglund, som senare skulle kallas för Joe Hill. En fackföreningskämpe som dömdes till döden på högst oklara grunder. Han gjorde uppror och fick betala det högsta priset.

Till sina anhängare ska han ha sagt: sörj inte, organisera er!

Och det verkar vara just det som stockholmarna har gjort nu, i solidaritet med utvandrare som i likhet med Karl-Oskar och Kristina inte ser någon annan utväg än att ge sig ut på havet.

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolan

IMG_0724

Vecka 36: Bollen är i rullning!

Äntligen kom alla deltagare, och skolan fick än en gång fyllas med liv och rörelse. För vad kan vara ödsligare än en tom skola? Inte mycket.

Kurserna Vi i världen och Sikta mot högskolan har samarbetat under veckan. Det har varit mycket folk i våra ganska små lokaler. Men också mycket energi. Så många drömmar som fått samsas under ett och samma tak. Ambitioner på väg att realiseras.

Luften vibrerar av förväntan. Nu har kursen börjat. Vi är på väg.

Vi har jobbat med två olika mål denna första vecka. Det ena är att lära känna skolan och varandra. Känna att detta är en plats att trivas på.

Det andra är att lära känna folkhögskolans värld och förstå vad som gäller för att nå höga omdömen. För trots att vi har det trevligt tillsammans så vill ju alla vidare sedan. Då gäller det att förutsättningarna är så bra som möjligt.

Vissa har oroat sig för att folkhögskolans meriter inte ska vara lika mycket värda som gymnasiets. Men tack vare tre deltagare från förra året, som tog sig tid att komma till oss och berätta om sina erfarenheter, verkar många ha förstått att så inte är fallet. Det går precis lika bra att söka via folkhögskolekvoten. Det har ju uppenbarligen fungerat för dessa tre, som för ett år sedan började på Sikta mot högskolan med samma oro och tvivel som den nuvarande gruppen också har brottats med.

Det viktigaste är att du ger dig själv alla chanser. Gör uppgifterna när det är meningen att de ska göras. Jobba på i skolan, så kan du ta det lite lugnare hemma. Ta emot hjälp av lärare och kurskamrater, och ge hjälp tillbaka när du själv kan. Ni jobbar alla mot samma mål. Inte som konkurrenter utan som ett lag där alla stöttar varandra.

Till sist kan jag bara instämma med den deltagare som sa att ”här är alla så motiverade”.

Det kommer att bli ett fantastiskt läsår.

 

 

 

 

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolan

IMG_0724

Vecka 23: Snart sommar!

Jag sitter vid mitt skrivbord och tittar ut över shopparna i Skärholmens centrum, precis som jag brukar. Men något är annorlunda. Här är så tyst. Inget prat på språk jag inte förstår. Knappt något prat över huvud taget. Ingen doft av mat eller parfym. Förutom oss lärare står skolan tom nu. En lång sommar är på väg att börja.

För egen del ser jag fram emot att få ledigt, så klart. Jag ska läsa en massa böcker och äta gott med vänner och solen ska skina varje dag. Hoppas jag. Men jag vet att det inte är så för alla.

Sommarlov är väldigt härligt för dem som har något meningsfullt att göra och som inte behöver oroa sig för sin försörjning. Under mina år som student jobbade jag jämt på somrarna. Det fanns sällan tillfälle till några avkopplande utflykter ut i skärgården och absolut inga pengar till exotiska resmål.

Men jag lärde mig mycket under de där somrarna. Jag lärde mig att jag kan klara mig själv. Jag lärde mig att anpassa mig efter olika situationer beroende på vilken typ av jobb jag hade för tillfället.

I restaurangbranschen skulle man vara snabb och jobba efter rutiner. Som personlig assistent skulle man ha oceaner av tålamod och förståelse. Skulle jag klara allt det idag, som jag kunde när jag var 25? Det är långt ifrån säkert. Men nu är jag bra på andra saker, som jag inte visste något om då.

Jag tror att ni, mina kära, numera före detta deltagare, också kommer att lära er mycket i sommar. Många av er kommer att ha fullt upp med sommarjobb och familjeliv. Men jag hoppas också att ni får chans att njuta lite ibland. Att det kommer sådana där dagar när vädret är precis lagom varmt och man inte fryser fast det blåser lite när man har bara t-shirt på sig.

Det finns så många stränder i den här staden. Så många vackra parker att ha picknick i och, vilket folk från andra delar av landet alltid förundras över, så många naturområden fast vi bor i Sveriges största stad.

Har du varit på alla platser som SL-kortet räcker till? Nä, jag trodde väl det. Kanske har du tid att utforska en ny del av staden nu.

Vet du att Parkteatern har gratis föreställningar runtom i Stockholm hela sommaren? När kommer de till en gräsmatta nära dig?

En annan idé kan vara att gå in på sidan gratisistockholm.se. Där finns kanske några uppslag.

Vissa museer har fritt inträde, hela tiden eller vid vissa tider. På Kulturhuset finns ofta utställningar som man kan gå och spana på gratis. Biblioteken bjuder in författare till samtal och högläsning. Kanske är det här en sommar då du testar att göra minst en ny sak i veckan?

Jag vet att jag kommer att ha en fin sommar, oavsett vädret. Men jag vet också att jag kommer att längta lite. Jag kommer att tänka på det gamla gänget och undra hur ni har det.

I juli får ni era efterlängtade antagningsbesked. Som jag hoppas att ni får era förhoppningar uppfyllda. Ni har jobbat hårt och är verkligen värda framgången.

I augusti står ett nytt gäng här och vill lära sig saker.

Välkomna! Det ska bli så kul att lära känna er alla.

 

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolan

IMG_0724

Vecka 20: Tidsresor

Under veckan har jag utvärderat kursen tillsammans med deltagarna. Jag har pratat med var och en (inte riktigt alla ännu) för att se vad vi skulle kunna göra bättre nästa läsår. En fråga som gav ganska många likartade svar var: vilket råd skulle du vilja ge till dig själv, om du kunde resa tillbaka i tiden till augusti 2014?

Att satsa från början, sa några. Inte tveka eller hålla tillbaka. Att våga mer, sa några. Det finns ingen anledning att vara nervös eller orolig. Bättre att kasta sig ut. Det finns inget att förlora på att försöka.

Helt rätt tänkt, säger jag. Här får man misslyckas. Det viktiga är att man försöker. Varje misstag är ett steg närmare rätt.

Den klassen som nu kan se tillbaka på ett nästan avslutat folkhögskoleår har lärt sig en hel del. Ämneskunskaper är naturligtvis viktiga, och många uttrycker hur mycket lättare det är att förstå matten och allt det andra nu. Men på köpet har de också med sig en hel del andra saker.

Att läsa tidningen har blivit mer intressant för några. Nu när de vet mer om samhället och dess institutioner framstår plötsligt de där torra rubrikerna som mer relevanta.

Andra pekar på att de har fått nya vänner och blivit utmanade i sina egna fördomar.

Några har ett nyväckt intresse för huvudstadens kulturutbud. Vi har hunnit med att besöka några museer (och fler återstår, vi är inte klara än) och teatrar.

Det är sådana här saker som brukar kallas för allmänbildning. Att vara allmänbildad kan beskrivas som att veta lite om många olika saker. Men framför allt handlar det om att vara intresserad. Att vara nyfiken på omvärlden utan att för den skull ha något konkret att vinna på det.

Det finns inget pris att vinna, inga tjusiga ord att skriva på CV:t. Allmänbildning genererar inga pengar. Därför är den lågt värderad av många politiker, som föreställer sig skolan som en spikrak väg mot anställning.

Men utan bildningen, utan den där nyfikenheten utan synbart syfte, har vi ingen demokrati. Vem ska rösta, och på vad, om det enda värde som existerar är det som kan synas i en årsbudget? Om vi inte lär oss att förstå och värdesätta andra människors tankar, idéer och känslor, vem ska då bry sig om oss när vi inte längre kan tjäna några pengar?

Att vara allmänbildad är att vara medmänsklig. I mötet med varandra blir vi bildade och lite mer, lite större, människor. En bonus med allmänbildning är också att livet blir mycket rikare och mer intressant, och att du blir en roligare samtalspartner.

Men bildning är inte något som går att skaffa sig en gång för alla. Vi måste fortsätta bry oss om omvärlden, fortsätta vara sugna på kunskap och nyfikna på våra medmänniskor.

Resan har bara börjat.

 

 

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolan

IMG_0724

Vecka 19: Nödvändig onödighet

Den här veckan har jag träffat många nya människor. Personer som har bestämt sig för att göra en positiv förändring i sina liv och ta itu med de där gamla sura gymnasiebetygen. Hopp och beslutsamhet. Stunder av tvekan och oro.

För inte är det lätt att bestämma sig. Fast ”alla” vet att studera är det bästa en kan göra för sig själv, kan gamla, negativa tankar och inkörda spår ta makten. Kommer jag klara det? Har jag det som krävs? Kommer jag att trivas här?

Ja, ja, och ja. Det kommer gå bra, om du ger dig själv chansen att lyckas.

De som redan går här har jobbat hårt den här veckan med sina sista inlämningsuppgifter. Det har varit stressigt, säkert, men nu kan de istället njuta av att känna lugnet och bara ha kul den tid som återstår.

Själv känner jag mig också lite jagad av de sista uppgifterna på folkhögskollärarprogrammet. Så om det nu är till någon tröst, vet jag hur ni känner er. Jag längtar också efter att bli klar och kunna släppa stressen. Skillnaden är bara att jag kommer att vara här igen i höst, när ni andra är på helt andra ställen.

Och det kommer vara dubbla känslor. Å ena sidan är det kul att släppa iväg ett gäng som uppnått så mycket och som nu är redo att gå vidare. Det är dags för er att hitta det där som ni egentligen ska ägna er åt i livet. Under en liten bit av resan har vi haft sällskap, men nu skiljs snart våra vägar.

Det är vemodigt. Jag vet att jag kommer att stå och vinka efter er långt efter att ni har försvunnit bakom horisonten. Men det är i sin ordning. Ni ska vidare nu.

Ibland känner jag mig lite stolt över er och allt ni åstadkommit, ungefär som om det var jag som hade gjort det. Men det är det ju inte. Jag har bidragit med en liten del, men ni har gjort jobbet själva och äran ligger helt hos er själva.

Som tur är kommer skolan inte att stå tom i höst. Nya röster ska höras i klassrummen och nya individer ska sätta sin prägel på kursen. När jag sitter hemma vid köksbordet och planerar lektioner, kommer det att vara helt andra ansikten som jag ser framför mig och försöker nå fram till.

I klassrummet kommer det vara nya frågor som jag får svara på. Eller snarare, vilket ju är lärarens främsta uppgift, kommer jag uppmuntra dem till att hitta svaren själva.

För ärligt talat. Ett läsår är alltid så mycket kortare än vad en kan tro där i augusti. Tiden glider oss mellan fingrarna. Snart står ett nytt gäng där ni står nu. Redo för större, bättre ting och med högskolebehörigheten på pränt.

Läraren och föräldern har i stort sett samma uppgift: att göra sig själv onödig.

Jag ser att jag är härligt onödig för flera av er redan nu.

Inget kunde göra mig gladare.

 

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolan

IMG_0724

Vecka 18: Öppna ögonen

Det har varit en mångsidig vecka. På tisdagen hade vi besök av en representant för Amel-kliniken, som är en del av Södersjukhuset. På Amel-kliniken arbetar gynekologer specialiserade på könsstympade kvinnor. Meningen är att det ska finnas en plats dit dessa kvinnor kan komma, utan att sjukvårdspersonalen visar chockade, bekymrade ansikten.

Könsstympningens utbredning är fruktansvärd. Kartan som vi fick se under föredraget var chockerande i sig. Så många miljoner kvinnor och barn som drabbats. För ”ingreppet”, eller snarare det tortyrlika övergreppet, görs på barn. Flickor på mellan ungefär 5-12 år. Barn.

I Sverige lever många med följderna av detta övergrepp. Amels verksamhet räcker inte till för alla, långt därifrån. Behovet av deras kompetens finns över hela landet.

Åhörarna lyssnade engagerat och med stor upprördhet. Hur kan detta tillåtas pågå, undrade alla. Ja, säg det. Min gissning är att det är en olycklig blandning av gammalt klassiskt kvinnohat i kombination med ”tradition” och en skriande okunnighet. Lägg sedan ovanpå det ett politiskt ointresse. Frågor som berör kvinnor kallades för inte alltför länge sedan av en upphöjd svensk politiker för ett särintresse. Särintresse för 50% av världens befolkning.

Det som upprör mig mest är ändå att det är kvinnor som utför dessa övergrepp. Alldeles för ofta är det så. Kvinnorna, som själva har vuxit upp i denna misogyna miljö, har inte kraft att se att det de utsätts för är fel. Och därför gör de samma sak mot andra kvinnor. Mot sina egna döttrar. Och på sätt och vis förstår jag dem. För om de skulle inse sanningen, skulle hela deras värld rasa samman. Vem skulle de hitta stöd hos? Vem skulle hjälpa dem?

Det finns en scen i den gamla 90-talsrullen The Matrix, när huvudpersonen ställs inför ett val. Välj mellan två piller. Det ena kommer att tillåta dig att leva vidare i behaglig okunnighet. Det andra kommer att tvinga dig se den skrämmande sanningen. Vilket hade du valt?

Men vi har fått lite kultur också. På torsdagskvällen begav sig en liten tapper skara till Kulturhuset för att se pjäsen ”Den besynnerliga händelsen med hunden om natten”. Berättelsen bygger på en roman av Mark Haddon och handlar om en lätt autistisk tonårspojke. Han går i en specialklass för elever med särskilda behov och är grymt understimulerad. Han har förvisso särskilda behov, men till största delen består de av en större kunskapstörst än hos andra människor.

När det gäller mänskliga relationer är han däremot helt oförstående. Men den besynnerliga händelsen med den döda hunden leder honom ut på ett äventyr, där han blir tvungen att utmana sig själv. Han utsätter sig för just sådana situationer som han är rädd för, därför att han måste ta reda på sanningen.

Jag vet vilket piller Christopher hade valt. Och tack vare att han gör allt detta, kan han till sist säga: jag vet att jag kan klara vad som helst. Min förhoppning är att fler ska välja sanningspillret.

En förändring måste ske, men om vi låtsas som ingenting, händer heller ingenting.

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolan

IMG_0724

Vecka 17: Allt börjar om

Under veckan träffade jag en grupp unga människor, som besökt fler olika folkhögskolor och försöker hitta den som är rätt för dem. För så är det; det finns ingen folkhögskola som är bäst, men det finns säkert en som är rätt för just dig. Folkhögskolornas värld är differentierad precis som samhället i övrigt. Och varje folkhögskola är som ett eget mikrokosmos. Röda korsets folkhögskola brukar passa bra för dem som är intresserade av samhällsfrågor och som blir upprörda över orättvisor.

Gruppen som kom och hälsade på tyckte att vi hade trevliga lokaler och trevliga deltagare, och det är så klart enormt viktiga faktorer. Överhuvudtaget är skolan präglad av trevnad och vänlighet. Det är nog den främsta anledningen till att just den här arbetsplatsen är den jag har stannat längst på – och att det känns som att jag blir kvar ett bra tag till.

Det har hänt ganska många gånger att lärare på andra skolor, i andra skolformer, har uttryckt avund över alla studiebesök och utflykter vi gör, alla mysiga aktiviteter som vi lite spontant hittar på tillsammans och den avslappnade relationen som uppstår mellan lärare och deltagare.

Samtidigt är Sikta mot högskolan en kurs för dig som verkligen vill lära dig något. Mys och trevlighet behöver inte utesluta lärande. Det kan till och med vara så att med mer mys och mindre rivalitet deltagare emellan, kan lärandet att sätta fart på allvar. När du känner dig trygg och lugn i miljön har du kraft att fokusera på det som du egentligen är där för.

Här spelar det ingen roll vad du har gjort tidigare. Det är inte viktigt var du kommer ifrån. Det som är viktigt är vem du är just nu, och vart du är på väg.

Att leva på gamla meriter funkar inte. Det går inte att luta sig tillbaka och tycka, att jag var ju ändå ganska bra i gymnasiet så det här kommer inte bli några problem för mig. Men ingen kommer heller att rynka på näsan åt dig på grund av något som hänt förut.

Det är nu det gäller.

Och nu när årets Sikta mot högskolan går sina sista, skälvande veckor hos oss, vet jag att ett delmål är på väg att uppfyllas för dem. Men det är många kvar. Vi tänker oss gärna att det någonstans i horisonten finns ett slutgiltigt mål, ett grönt ljus som vi nästan kan ta på, och som när vi en gång når fram ska innebära slutet på alla strävanden. Men så funkar inte vi människor. När vi inte längre har något att sträva efter, blir vi olyckliga.

Så njut av att det här delmålet är på väg att uppfyllas! Och var sedan glad och stolt över varje avklarad tenta och arbetsintervju! Och när du en dag sitter där med det som du tänkte var ditt drömjobb, kommer du att ha nya mål. Att leva är att ständigt utvecklas.

Lev livet fullt ut.

 

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolan

IMG_0724

Vecka 16: Gränser

Jag gick en kurs i ashtangayoga ett tag. Herregud, vad svårt det var. Det var som att precis ha lärt sig läsa, men bara klara pekböcker. Samtidigt vet man att det finns en hel värld där ute av avancerad litteratur. Hur ska man nå en tillräckligt bra nivå för att kunna läsa mer?

Yogaläraren sa något som har visat sig stämma. De övningar som var svåra skulle man ha som en del av en daglig rutin. Man skulle inte haka upp sig på dem, utan bara gå igenom det vanliga programmet. Den övningen som kändes mest omöjlig för mig just då gick ut på att stående hålla ena benet rakt ut från kroppen så att en 90-gradig vinkel bildas. Det var helt hopplöst. Jag vinglade som en fredagsölare vid stängningsdags och orkade inte få upp det där jämrans benet särskilt högt.

Men jag följde lärarens råd. Nu yogade jag inte varje dag precis, men då och då i alla fall. Och jag hade alltid med den där övningen, fast jag nästan hatade den.

Det var för resten en annan sak hon sa. Att man inte ska låta sig bli frustrerad över vad man inte klarar av. Lättare sagt än gjort, men jag gjorde mitt bästa för att följa det rådet. Man skulle inte heller vara fixerad vid tiden. Inte tänka: ”om en månad måste jag klara det här”, utan bara göra det. Avslappnat, men ändå målmedvetet. Tills en dag, om en vecka eller 10 år…

När kursen var slut valde jag att prioritera annat och fortsatte inte där. Men jag yogade vidare hemma och kämpade på med den där hopplösa övningen. Balansen blev stegvis bättre och efter ett tag märkte jag att jag hade blivit lite starkare också, och orkade hålla benet lite högre, lite längre.

Jag önskar att jag kunde säga nu att jag är en yogaexpert. Men det vore en grav överdrift. Inte heller är jag någon wizard på engelska, svenska-expert eller ens något pedagogiskt geni, trots att jag ägnat så stor del av mitt liv åt de sakerna. Men jag kan ändå säga, att jag är bra mycket bättre än jag var från början. Jag kan mer om mina ämnen, men LÅNGT ifrån allt. Om ni bara visste hur mycket tankearbete och plugg det kan ligga bakom en helt vanlig lektion. Jag är hyfsat bra på att undervisa, men det finns säkert massor med folk där ute som är betydligt skickligare.

Och yogan, ja, jag kämpar fortfarande med lärarens råd om att inte låta sig frustreras. Det är nästan det svåraste. Men visst har jag blivit långsamt bättre även där. Benet kommer upp nu. Det är inte ens särskilt svårt längre. Tänka sig.

Nu vill jag kunna ta tag i foten också, med benet rakt. Det ser så lätt ut när de där Yoga Girlsen gör det på Youtube. Som om det vore den mest självklara sak i världen.

Nej, det är bara att inse att jag kanske inte längre är på pekboksstadiet, men jag har långt kvar till Dostojevskij och Virginia Woolf.

Ni som går i Sikta och har kämpat hela läsåret med matten, med krångliga och obegripliga krav i svenskan och att få någon styrsel på uttalet i engelskan. Har ni tänkt på hur mycket bättre ni är nu? Har ni tänkt på hur långt ni har flyttat fram era egna gränser från det ni i början försäkrade mig om var det bästa ni förmådde?

Man tror att man känner sig själv. Man tror att man vet vad man går för. Men som tur är har man nästan alltid fel.

 

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolan

IMG_0724

Vecka 15: Valv bakom valv

Det är påsklov och jag sitter försöker samla tankarna efter en godisstinn kristen högtid. Här hemma är det, förutom en äventyrsfilm på TV, förhållandevis fridfullt. Verkligheten på skolan känns långt borta.

Förra veckan däremot, då var det action. Vi läste medeltidslitteratur. Liken svängde av och an i De hängdas ballad, pläderande för förlåtelse. På Island pågick en aldrig avtagande släktfejd mellan Njalsätten och deras konkurrenter i Njals saga. Vi konstaterade att moraluppfattning är något som är beroende av både tid och rum. Människan skapar sina egna lagar.

I sagan om Njal är det hedern som går först. En oförrätt måste hämnas, annars förlorar en ansiktet. På så vis kan Njalsätten fortsätta att strida mot sina fiender år efter år. Så fort någon kommer till skada, ska samma tillfogas den andra sidan.

Och i likhet med nutida actionhjältar ska dessa kämpar kunna uthärda smärta. Ett spjut genom knät är ”bara en skråma” och ingen visar någon rädsla för att dö. Strider utkämpas inte bara med vapenmakt, utan också med slagfärdighet. En fyndig kommentar och ett snett leende ska alltid finnas till hands.

När elakingarna i Floses gäng kastar spjut på Njalssönerna kan dessa enkelt fånga spjuten i luften och slänga tillbaka dem. Och då träffar de naturligtvis sitt mål. The Matrix möter Die Hard i vikingahjälmar.

En helt annan typ av litteratur stod Tomas Tranströmer för. Nyheten om den nobelprisvinnande poetens bortgång nådde oss för någon vecka sedan. Hans dikt Gläntan handlar om känslan då man hittar en gammal lämning i skogen. Kanske en husgrund efter någon har bott där för länge sedan. Haft ett liv. Barn och husdjur kan ha tumlat runt där. Kanske så långt tillbaka som på vikingatiden, vem vet?

Ibland, om en som vuxen tillåter sig att fantisera en aning, går det att förnimma alla människor som har levt just där vi är. Vi vet inget om dem, men deras öden är sammanlänkade med våra egna.

När vi tänker på människor förr tänker vi gärna, lite naivt, på dem som mer enkelspåriga än vi själva. Som om de inte hade samma förmåga att drömma, vara inkonsekventa och motsägelsefulla som vi. Vi som kan vara hopplöst inkrökta och svindlande visionära inom loppet av ett par sekunder.

Men inom oss alla öppnar sig, som i en av Tranströmers dikter, valv bakom valv oändligt. Då som nu. Även om litteraturen, då som nu, inte alltid förmår att gestalta det.

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolan

IMG_0724

Vecka 14: Öppet hus och öppna hjärtan

Vi har nyss haft öppet hus på skolan. Vi bjöd in våra nära och kära fyllde vårt eget våningsplan med liv. En och annan ny bekantskap skymtade också förbi. Kaffedoften i luften och på golvet små snabba barnfötter som testade springbarheten i våra korridorer.

Alla klasser visade upp vad de gör hela dagarna och hjälpte besökare till rätta. Lokalerna fylldes av vänlighet och hjälpsamhet ännu tydligare än till vardags. Och jag började fundera på det där med snällhet. Vilken fantastisk förmåga det är, att vara snäll. Inte alla har den. Men alla kan öva upp den.

”Kor är snälla”, hör man ibland nedlåtande sägas. Inte för att det är något fel på kor, men inte vill man påminna om en sådan. Vänlighet är liksom antitesen till allt som är coolt. Och man är väl hellre tuff än snäll.

För vänlighet kräver en speciell sorts mod. Du måste våga ta kontakt och visa en gnutta sårbarhet. Du blir tvungen att höja blicken och se någon annan än dig själv. Ibland är det obekvämt, som när en erbjuder sin sittplats till en bättre behövande. Klart det hade varit skönare att sitta själv.

Därför gör det mig så glad att se alla dessa små gester av mänsklig godhet varje dag. Det är kanske den bästa delen av mitt jobb. Deltagare som fixar inför öppet hus. Som tar hand om någon annans barn en liten stund. Som erbjuder en trött lärare en hjälpande hand.

Ingen förväntar sig något tillbaka. Det delas inte ut någon lön. Det skrivs inga diplom med guldbokstäver. Det bara händer därför att alla känner att det är det rätta att göra. En hjälpsam handling gör inte bara den andre glad, utan även dig själv.

Men när vi är otrygga, när vi känner oss osedda och oviktiga, då blir vi också osnälla. Likgiltiga till att börja med, men inom oss har vi kapacitet både till betydligt värre och oändligt mycket bättre. Med små vänligheter varje dag skyddar vi vår egen mänsklighet. Kanske är vänligheten en muskel som måste tränas? En kunskap som lätt faller ur minnet?

Kor må vara snälla. Men i så fall är de också ovanligt intelligenta djur.

 

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolan

IMG_0724

Vecka 13: Dramaten

Vi har varit på Kungliga Dramatiska Teatern. Tjusigt det låter, va?

Vi såg ingen pjäs, men fick däremot gå runt i lokalerna tillsammans med en erfaren guide. Vi imponerades av guldet, prakten, takhöjden och marmorn. Vi fick se hur det ser ut i kulisserna och i det enorma kostymförrådet. Där inne hade jag gärna blivit kvar, testandes prinsessklänningar för glatta livet.

Men det bästa var ändå guiden och hans enorma patos. Kultur är till för alla, sa han. Dramaten går runt på statliga pengar. Pengar som tillhör oss alla. Det är inte så dyrt att gå på teater tack vare subventioneringen.

Använd den här möjligheten, som inte finns i så många andra länder, att uppleva förstklassig teaterkonst!

Du kommer inte att tycka om allt du ser. Precis som med film, musik och böcker så har var och en sina egna preferenser.

Det spelas urgamla pjäser av Shakespeare och antika greker, som ändå kan förmedla en och annan insikt om den mänskliga naturen. Det spelas helt nyskrivna pjäser om samhället idag. Det spelas pjäser för barn, för ungdomar, pjäser som både pensionärer och tonåringar kan känna igen sig i. Därför att historien återupprepar sig.

I en av Platons dialoger klagas det över ungdomen. De förstår inte vad som är viktigt i livet och de är hopplöst bortskämda, menar de vördade filosoferna. Den dialogen skrevs för mer än 2000 år sedan. Idag anses ungdomar vara curlade, Instagramberoende och bortklemade av såväl föräldrar som skolväsende.

Samtidigt höjs kraven på kunskap, utbildning, och initiativrikedom. När mormor och morfar i lugn och ro kunde räkna med att arbeta hela livet i samma yrke som deras föräldrar före dem, lever vi nu i en värld med oändliga möjligheter och skyhöga krav.

Är det då verkligen ungdomen det är fel på, eller får de, som vanligt, klä skott för samhällets förändringar?

Att vara människa är att dela erfarenheter och känslor med miljontals andra. Ett sätt att förstå att en inte är ensam är att uppleva kulturen.

Kanske kommer du att hänföras över vad du ser på scenen, kanske kommer du att bli provocerad eller bara uttråkad. Men då är det kanhända en tröst att en solig dag i Aten för 2000 år sedan, satt en annan ung människa och gäspade åt precis samma teaterstycke?

Och nog för att det är tjusigt på Dramaaaten. Fattas bara annat, när kungen har en egen loge och allt. Där man ser dåligt, som vår ciceron påpekade medlidsamt flera gånger. (Är det möjligen därför som majestätet så sällan bevistar föreställningarna?) Men dess pompa och ståt tillhör oss allihop.

Dig med. Bara så att du vet det.

 

 

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolan

IMG_0724

Vecka 12: Du platsar.

Under förra veckan uppmärksammade vi Internationella kvinnodagen. Vi fick besök från två viktiga organisationer. RFSU, som startades redan på 1930-talet av eldsjälen Elise Ottesen-Jensen, en kvinna som såg att många människor behövde lära sig elementär sexualkunskap och barnbegränsning. I samma anda pratade de med våra deltagare om aborträtten. Intressant och viktigt, speciellt nu när andra politiska vindar har börjat blåsa.

Amine från Varken hora eller kuvad berättade sin egen historia, kryddad med uppmuntran och uppmaningar till publiken. Svensk lag gäller för alla i Sverige, inte bara för dem som är födda här, var ett av hennes budskap. Du har rätt att säga nej till sex. Skaffa dig en utbildning så att du kan stå på egna ben. Det har Amine själv klarat av med besked.

Och jag förundras över hur stark och modig hon måste ha varit, redan som mycket ung. Vad har det kostat henne? Hur många konflikter har hon hamnat i? Hur många ifrågasättanden? Och hur ofta har hon, som ung kvinna med utländsk bakgrund, blivit avfärdad i sitt yrkeskunnande? Men hon visste vad hon behövde för att kunna leva sitt eget liv. Hon förstod att det var andra som gjorde fel, inte hon själv. Hon gav sig inte.

Jag kan förstås inte låta bli att undra om jag skulle ha klarat av alla prövningar som hon gått igenom. Det är mycket tveksamt. Men hennes exempel visar hur långt man kan komma med hjälp av en stark övertygelse. Hon tillät inte sig själv att misslyckas. Hon stretade på, ena foten framför den andra, dag efter dag efter dag.

Även om inte alla har lika stora hinder framför sig som Amine, behöver vi ändå göra samma sak som hon. Vi behöver veta vart vi vill. Och sedan aldrig stanna förrän vi är framme. Ibland är det andra människor som försöker hindra oss. Men väldigt ofta är det vi själva som sätter käppar i hjulet.

Tillåt dig själv att uppnå dina mål. Ge dig själv den respekten. Du är värd det. Och om det känns långt borta nu, så kommer du ändå att vara lite närmare för varje dag som du gör smarta och modiga val.

En dag är du där du vill vara. Och du kommer att platsa. För du har tagit dig hela vägen.

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolan

IMG_0724

Vecka 11: Vägskäl

Det börjar likna vår, och klassen jobbar för fullt med sina uppsatser. Flera intressanta arbeten är på väg att växa fram. Det är fantastiskt att se framstegen i skrivprocessen, men också i lärandeprocessen som helhet. Några, som var ovana vid att skriva i början av läsåret, skriver nu snygga och välstrukturerade texter. De som inte ville tala inför grupp eller ens räcka upp handen i klassrummet, gör det nu.

Det är en fröjd att bevittna allt detta, och jag tror att vår folkhögskolas lilla format bidrar till progressionen. Det är inte lika lätt, eller ens lockande, att gömma sig på en liten skola där man träffar samma människor varje dag. Då blir det också lättare att utvecklas.

En annan, ännu viktigare faktor, är så klart den individuella arbetsinsatsen. Inlärning sker inte med hjälp av trolleri. Lärare är inte druider som svingar något rökelsekar över deltagarnas huvuden och så kan de plötsligt allt. Jobbet måste göras. Jag kan vägleda och uppmuntra men inte banka in kunskaper och förmågor i folks huvuden.

Och skulle det ha varit möjligt, hade det bara inneburit att jag skapat kopior av mig själv. Det skulle vara helt poänglöst. Mänskligheten ska ju gå framåt, inte stagnera. Och för att det ska kunna ske måste fler individer kräva sin plats. En dag ska ni överglänsa mig. Eller så gör ni det redan.

Den här veckan har vi blickat framåt. Först och främst genom ett studiebesök på Södertörns högskola, där vi blev mottagna av ett rutinerat gäng studenter som gav oss en inspirerande presentation av sin verklighet. Senare samma dag träffade vi också Isaac Oburu från kenyanska Röda Korset, som berättade om det stora arbete han gör för att förbättra kvinnors och barns villkor på landsbygden.

Han imponerade på oss med sitt engagemang och sitt personliga mod. I den machokultur han beskrev kan det inte vara helt enkelt att stå upp för kvinnors rättigheter. Han berättade att han först kom i kontakt med Röda Korset när han pluggade på college. Där förväntades alla studenter att välja en förening att engagera sig i.

Röda Korset blev på många sätt hans liv. Vad hade hänt om han istället hade valt, säg, en schackklubb? Hur skulle då hans tillvaro te sig idag? Det går naturligtvis inte att veta vilka vägar han i så fall skulle ha gått, men antagligen hade hans liv haft ett annat fokus.

Deltagarna i Sikta mot högskolan står nu inför sina egna vägskäl. Det börjar bli dags att välja utbildning och staka ut framtiden. Och precis som Isaac inte kunde veta vilken avgörande betydelse hans engagemang i Röda Korset skulle få, kan inte heller ni veta vad som väntar runt hörnet. Det bästa ni kan göra är att skaffa så mycket information som möjligt, och sedan våga språnget.

Jag skulle vilja vara ert säkerhetsnät då. Men det är inte min roll. Jag är snarare fågelmamman som sparkar ungarna ur boet.

Det börjar bli dags att pröva vingarna nu.

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolan

IMG_0724

Vecka 10: Normbrytare

Vi vet alla hur vi borde vara. Vi vet också innerst inne att vi inte lever upp till de där förväntningarna. Det går liksom aldrig att bli tillräckligt snygg, rik eller högpresterande.

En Facebook-grupp som jag har följt med stor glädje är ”Family living – the true story” där helt vanliga människor lägger ut bilder på sina stökiga hem. Där finns inga smarta förvaringslösningar eller någon avskalad inredningselegans. Där ligger tvätten i drivor och barnens frukostkladd sitter fortfarande kvar på skåpluckorna nästa dag.

Det jag gillar med de där bilderna är inte stöket i sig, utan att det är en upprorshandling att lägga ut bilderna. Att vägra skämmas för sitt icke-perfekta liv.

Beroende på vilka miljöer vi rör oss i, och vilka människor vi umgås med, skiftar normerna dessutom. Det kan vara så, att det som är passande i ett sammanhang inte anses vara det i nästa. Inte konstigt att så många människor går in i väggen i sina försök att uppnå det ouppnåeliga.

Vi kan inte bli gillade av alla. Det finns ingen objektiv måttstock som vi kan mäta oss efter.

Mitt eget hem är liknar ofta en naturkatastrof. Det kanske skulle platsa i den där Facebook-gruppen. Men å andra sidan kan jag lägga den där tiden på andra saker, som betyder mer för just mig.

Och så är det; vi kan inte ha allt. Vi måste prioritera det som känns viktigast.

Men att bryta mot oskrivna regler är jobbigt, även om vi gör det på grund av medvetna val. Folk kommer att ställa frågor. Eller anlägga ett speciellt tonfall eller en särskild min, som avslöjar vad de egentligen tänker. Då är det lätt att börja önska att en var lite mer som den där lyckliga reklamfamiljen på TV.

I boken Norrtullsligan brottas en grupp unga kvinnor med sin tids ideal. Är det bättre att vara fattig och fri, än gift och försörjd? På kontoren, där de jobbar till för låga löner, behandlas de med förakt. Kvinnor ska väl inte komma och konkurrera med männen om jobb!

I bekantskapskretsen dominerar kvinnor som gärna tar rollen som kuttersmycke istället för att försöka stå på egna ben. Tjejerna i den så kallade ligan hanterar sitt utanförskap med hjälp av humor, och med stöd hos varandra.

Kanske gjorde även Elin Wägner själv så, när hon som ung journalist försökte ta sig fram. Elin Wägner, som så småningom skulle ta plats i Svenska Akademien och som var med och grundade Rädda Barnen. Idag behövs hennes engagerade pennskaft i lika hög grad som under 1900-talets första hälft.

Hon bröt mot normerna. Tack vare det kunde hon också skapa något värdefullt, som behåller sin aktualitet än idag.

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolan

IMG_0724

Vecka 9: Klart eller dunkelt

Så fort tiden går. Det är redan sportlov. Vårterminer brukar rusa iväg. Så många lovdagar och temadagar och gemensamhetsdagar. Sedan är det plötsligt slut på läsåret. När jag tittar i kalendern ser jag att nedräkningen på sätt och vis redan har börjat. Även om sommaren känns smärtsamt långt borta just nu, så kommer den vara över oss snabbare än vi tror.

Det är så många saker som jag vill hinna med, som vi aldrig kommer att göra. En massa idéer som jag har gått och burit på kommer inte att hinna bli förverkligade. Kill your darlings brukar det kallas för.

Uttrycket syftar till att alla idéer inte är lika bra, eller åtminstone inte passar in. Det är ett välkänt begrepp bland skrivande människor. Idéerna är våra bebisar, som vi ibland omhuldar lite väl mycket.

Nyckeln till att bli en bra skribent, eller kommunikatör överhuvudtaget, är att se sin text utifrån.

Dåliga kommunikatörer tror att det är tanken som räknas. Det är det inte. I alla fall räknas inte din egen tanke. De tankar som är viktiga är de som din mottagare tänker, när hen läser din text.

Vad vill du förmedla? Vad försöker du övertyga om? Lyckas du nå fram med budskapet, är målet uppnått. Lyckas du inte, spelar det ingen roll hur bra du tänkte.

Esaias Tegnér var poet för en herrans massa år sedan. Han var trött på alla andra poeter under hans samtid. De skrev pråliga och obegripliga dikter om grekiska gudinnor och mytiska naturväsen. Men de förmedlade ingenting. ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” skaldade han därför som en uppmaning till sina kollegor att skärpa till sig.

Och jag håller helt med honom. Om du inte kan uttrycka klart och tydligt vad du menar, vet du ens själv vad du menar då?

Just sitter många i klassen och svettas över sina uppsatser. Det ska vara frågeställning, slutsats och en logisk tanke däremellan. Det ska vara tydligt och klart. Avgränsat och precist.

Oräkneliga gånger har jag samtalat med deltagare och sagt i stort sett samma sak: skala av. Begränsa dig. Kill your darlings.

Att skriva enkelt, logiskt och tydligt är betydligt svårare än att skriva ”konstnärligt” och svårtolkat.

Har du tänkt klart?

 

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolan

IMG_0724

Vecka 8: Kulturen tillhör oss

Nu gör vi ett tankeexperiment: hur många timmar per år tillbringar du på olika köpcentra, som till exempel vår egen granne SKHLM? Och hur många timmar varje år är du på museum eller bibliotek?

Antagligen ägnar du mer tid på IKEA än på Stadsbiblioteket, för det gör de flesta av oss.

Det är kul att köpa saker. Men förändrar det någonting i våra liv, i vårt sätt att leva, tänka och relatera till varandra, att vi har ännu ett par skor eller lite snyggare soffa?

Nej, det är klart det inte gör. De där skorna blir också utslitna, omoderna, och kommer att skava på tårna precis som alla andra skor. Och den nya soffan kommer att få fläckar så småningom, den med.

Vi lever i ett materialistiskt samhälle. Vi är alla materialister. Det går nästan inte att låta bli, om man inte flyttar ut i skogen och livnär sig på småkryp och blåbär. Det vill inte jag göra i alla fall. Alla som känner mig vet att jag inte är särskilt hemtam i den vilda naturen.

I den här stan finns massor av kulturella institutioner. Museer, bibliotek, teatrar. Som man inte skulle kunna njuta av om man bodde i vildmarken.

Till skillnad från valfritt köpcentrum tar de i regel inträde. Ja, inte biblioteken då. Men när du är där kan du vandra runt i timmar, upptäcka något nytt och tillägna dig ny kunskap. Kunskap förändrar oss till det bättre. Och jag lovar, det blir billigare än ett eftermiddagshäng i Gallerian.

Alla de här ställena går dessutom runt tack vare skattepengar. Våra skatter. Den kultur som står till buds där är alltså vår. Att njuta, eller för den delen, att provoceras av den är vår demokratiska rättighet. Dessutom: kan man tänka sig ett trevligare ställe att umgås på? Att dejta på Moderna istället för Espresso House blir väl lite mer minnesvärt?

Visst kan man vandra runt i butiker och drömma om saker man skulle köpa om man bara hade mer pengar. Men hade vi alla de där pengarna skulle vi, precis som en viss Mr Gatsby, ganska snart upptäcka att alla de där vackra sakerna inte betyder någonting. Det som är värt något i livet har ingen prislapp.

 

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolan

IMG_0724

Vecka 7: Det finns inga ord

I veckan har vi studerat ett språk med en alldeles speciell syntax: kroppsspråket. Enligt den källa som jag använde är det bara 8% av vår kommunikation som består av ord. Huruvida den siffran stämmer på pricken eller inte vågar jag inte svära på. Jag menar, hur gör man för att få fram en sådan siffra? Inte vet jag. Men helt orimligt låter det ändå inte.

Du är på en fest där du inte känner så många än. Du går runt och hälsar artigt på folk, försöker få en uppfattning om dem. När hälsningsrundan väl är över, hur många namn minns du då? Om du är som jag, nästan inga. Det beror på att du har fullt upp med att avläsa alla dessa nya bekantskaper på ett icke-verbalt plan. Vad de heter har du inte tid att lägga på minnet.

En hel del saker är också svåra att uttrycka i ord. Kanske för att känslorna är för starka eller inte känns helt rumsrena. Vi vet ju exakt vad som är accepterat att säga och inte. Vi kanske inte ens vill säga vissa saker, men blir avslöjade av kroppsspråket som lever sitt eget liv.

Jag tänker mig att det finns tre olika nivåer i vårt språk. Först den icke-verbala, sedan den verbala och sist den skriftliga. Den icke-verbala påverkar alla våra relationer, men ofta på ett omedvetet plan. Det verbala är tydligare, mer medvetet uttryckt, men flyktigt. Det skriftliga språket betraktar vi ofta (felaktigt) som sant och allmängiltigt, just därför att det finns kvar när den övriga kommunikationen har gått förlorad. Den är inte på samma sätt beroende av tid och plats. Men det är å andra sidan betydligt lättare att ljuga i text än med sin kropp.

I december varje år utdelas i Storbritannien det lätt humoristiska ”Bad sex in fiction award”. De författare som tilldelas priset brukar vara kritikerrosade och prisbelönta. Men även för en riktigt skicklig ordkonstnär finns det vissa saker som är svåra att beskriva.

Vissa företeelser finns det helt enkelt inga ord för.

 

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolan

IMG_0724

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte – för jag var inte kommunist Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte – för jag var inte fackansluten Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte – för jag var inte jude Sedan hämtade de mig, och då…  fanns ingen kvar som protesterade.

  • Martin Niemöller

 

Vi vill inte vara till besvär. Det är pinsamt att uttrycka en stark åsikt. Kanske inte alla håller med.

Stadsteatern här i Skärholmen ger just nu en föreställning för barn. Den heter Krokstävel och handlar om arga barn. Jag läser om föreställningen i min morgontidning. Ilska är livsenergi, står det. Barn fostras till att inte skrika, inte vara aggressiva. Följsamma barn kallas för ”snälla”.

”Han är så snäll”, hör man bebisföräldern säga om sitt barn. ”Han sover jättebra och skriker aldrig”. Så ett barn som inte sover lika bra, som har ont i magen eller lätt blir väckt, är alltså… elakt?

Det är mycket som blir enklare när alla rättar in sig i ledet och gör vad som förväntas. Hela vår samhällsstruktur bygger på det.

Men om ingen protesterade, hur skulle vi då kunna utvecklas? Vi är så belåtna över våra skolor, vår barnomsorg, vår rösträtt. Hur har vi fått alla de här sakerna? För att Storebror var på gott humör just den dagen? Nej, för att människor, i en annan generation, i en annan tid, vågade vara obekväma. De vågade säga sin åsikt, fast inte alla höll med. Efter ett tag började fler och fler tycka som dem.

En gång, för mycket länge sedan, måste någon någonstans ha upptäckt elden. Vad sa kompisarna i grottan då? ”Är du inte klok, det där verkar ju livsfarligt”, är en gissning. Men hen stod på sig. Efter en stund började alla tycka att det var varmt och skönt. Och en dag märkte de att grillad fisk är mycket godare än rå.

I veckan var det 70 år sedan Auschwitz befrielse. Hur många gånger tänkte någon att det är förskräckligt, det där som händer med judarna? Oräkneliga gånger, antagligen. Men inte tillräckligt många vågade säga det. Man höll låg profil och tänkte att det var skönt att det i alla fall hände någon annan.

En dag kan det vara du och jag.

Var inte ”snäll”.

Jag ska försöka låta bli.

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolanIMG_0724

Vecka 5: Lärare eller lärarinna? Inte konståkare i alla fall.

Det har varit en vecka späckad med roligheter. Jaja, lite allvar också. Vi har börjat jobba med vårterminens stora uppsats och lagt hushållsbudget. Samt hunnit med att vara lite normkritiska med stöd av Gerd Brantenbergs 70-talsklassiker Egalias döttrar.

Det är en roman som utspelas i en förtryckande, matriarkalisk parallellvärld. Kvinnornas dominans genomsyrar allt, men ifrågasätts aldrig. Unga män hoppas kunna leva upp till hopplöst svåra skönhetsideal och klär sig i skavande, opraktiska kläder i hopp om att behaga kvinnor och därmed säkra sin framtid genom faderskapsbeskydd, eller som vi är vana vid att kalla det: äktenskap.

Också i språkbruket syns könsmaktsordningen tydligt. Yrken som sjökvinna brukar inte vi prata om. Inte heller försöker vi befruska oss när vi blir upprörda. Och när vi pratar om oss själva i tredje person, i likhet med Zlatan och vissa andra typer av kungligheter, använder vi pronomenet ”man” istället för ”dam.”.

Listan över exempel på den patriarkala världsordningen i vår egen verklighet kan göras lång. Jag kallar mig för lärare, som är den maskulina formen av ordet. Lärarinna är jag inte.

Det var däremot Selma Lagerlöf på sin tid, innan hon slog igenom som författare. Hon var halt och hade dåliga utsikter att bli gift, så hon fick sin fars tillåtelse att studera istället. Det ena ledde till det andra och så småningom tilldelades hon Nobelpriset i litteratur. Om hennes ben hade varit friska, skulle vi ha gått miste om en fantastisk författare. Eller författarinna kanske?

Ordet sjuksköterska kan, trots sin feminina ändelse, också beteckna en man inom samma yrke. Det har naturligtvis att göra med att sjuksköterska är ett traditionellt kvinnligt yrke, som en viss Florence Nightingale professionaliserade med strikta hygienregler så att det så småningom blev en tämligen respekterad profession. Och det största tecknet på respektabilitet är kanske att män söker sig dit?

För övrigt vet numera alla i Sikta mot högskolan att jag ser urlöjlig ut på skridskor. Tur att jag hade möjlighet att studera, fast jag inte är halt, istället för att försöka mig på någon karriär som graciös isprinsessa. Det hade aldrig slutat väl.

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolanIMG_0724

Vecka 4: Ha kul på vägen

Visst finns det mål och mening i vår färd

men det är vägen, som är mödan värd – Karin Boye

Den här veckan har innehållit både allvar och skratt. Vi startade i seriös ton med diskussion om studieomdömets olika kriterier, och slutade med en, som det skulle visa sig, ganska fnissig yogastund. Skrattyoga kan en ju för övrigt gå kurs i, har jag förstått. Kanske kan vara något?

När jag ser tillbaka på den här veckan, eller nästan vilken vecka som helst på skolan, är det just blandningen mellan allvar och uppsluppenhet som träder fram. Å ena sidan är allt vi gör på blodigt allvar. Det handlar om kunskap, behörigheter, framtida studier och jobb. Det är alla akut medvetna om.

Men när en hela tiden befinner sig mitt i livets allvar blir det desto viktigare att ibland, om så bara för en kort stund, kunna luta sig tillbaka och njuta av stunden. Skratta lite. Kramas. Känna hur axlarna sjunker ner från sin plats allt för nära öronen.

Det som är så fint med att gå på folkhögskola är att en blir en del av en gemenskap. Många gånger är de flesta klasskompisarna ganska olika en själv. En skulle kanske aldrig ha träffat eller lärt känna dem om de inte hade råkat hamna på samma kurs. Men nu finns ett gyllene tillfälle att lära sig lite om andra människors liv och sätt att tänka och leva. Och det som är så fantastiskt är att när en väl vågar sänka garden bara lite, så upptäcker en snabbt hur mycket kul det går att ha trots olikheterna.

Det går nästan alltid att hitta ett plan att mötas på. Ibland tar det lite längre tid bara.

Något som gör också gör mig glad är att se hur mycket initiativkraft det finns i klassen. Många har idéer och åsikter som de vill och vågar uttrycka. Så fint kan en ha det när alla behandlar varandra med respekt.

Tiden går fort när man har roligt, brukar det ju heta. Vägen fram känns redan lite kortare.

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolanIMG_0724

Vecka 3: Du är som du pratar

Terminen ha kickat igång och första lektionen diskuterade vi dialekter och sociolekter.

Alla vet nog vad en dialekt är, men en sociolekt?

Det är helt enkelt ett sätt att tala, som vi använder mer eller mindre medvetet. Ett exempel som vi såg och lyssnade till var Dogge Doggelito som är mäkta stolt över att ha spridit förortsslangen över hela Sverige. Slang kan vi välja att tala, men när vi träffar mormor låter vi oftast bli.

Dialekten är svårare att styra med viljan, men visst kan även den förändras. Själv har jag, efter många år i exil, förlorat (eller befriat mig själv från, hur man nu ser det) det mesta av min lätt missnöjda gnällbältesdialekt.

Det som är så spännande med det talade språket är att det är betydligt mer direkt och osminkat än det skriftliga. När vi skriver sitter vi och flyttar stycken, rensar bort onödiga ord och skapar små konstverk. När vi talar tänker vi sällan efter, utan låter orden komma som de själva vill.

Därför är talspråket så personligt. Vårt uttal och våra ordval bygger på våra individuella livshistorier.

Var vi har bott någonstans och vilka vi har umgåtts med avspeglas när vi öppnar munnen. Men, i och med att vi kan använda våra olika sociolekter som vi själva behagar kan vi också styra ganska mycket över vad vi avslöjar om oss själva.

Vi lever i ett samhälle som i hög grad styrs av skrift. Många gånger är den första kontakten människor emellan skriftlig. Jag tänker till exempel på de ansökningar som skickas hit till skolan varje vår. När vi sedan vill fördjupa kontakten, träffar vi varandra på riktigt. Först då kan vi egentligen få en uppfattning om varandra.

En stor del av det första intrycket (och femte, och hundrafjärde) utgörs av talet. Ibland hör vi att någon pratar som oss själva. Kanske personen kommer från samma område eller har liknande bakgrund som jag? Genast känns gemenskapen starkare.

Det finns något vackert i allt detta. Ditt tal utgörs av din unika historia. Du har ingen anledning att skämmas över vem du är och därmed inte heller över hur du pratar. Det är en del av alla små, små komponenter som gör dig speciell.

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolanIMG_0724

Vecka 2: Back in business!

Skolan börjar igen efter ett juluppehåll som trotsat logikens lagar genom att på samma gång ha känts väldigt långt och försvinnande kort.

Innan julledigheten hade vi så klart en glad och upprymd avslutning med uppträdanden och långdans genom skolan.

Den dagen tänkte jag bjuda igen till Sikta som strax innan jul svettades över sina hyllningstal. Här är talet som jag (lätt nervös) framförde till er:

There is a crack in everything

That´s how the light gets in

(Citat: Leonard Cohen)

(Det finns en spricka i allt

Det är där ljuset kommer in.)

 

Emellanåt är vi lite för hårda mot oss själva.

Vi blir besvikna när vi inte lyckas vara så där högpresterande, sexiga och framgångsrika som det står i tidningarna att vi borde vara.

Och, handen på hjärtat, så gillar vi inte folk som verkar vara perfekta. De som alltid är snygga i håret och aldrig förlorar fattningen.

Att vara människa är att vara felbar.

Som tur är finns det ingen som är perfekt. Det är vist uttänkt, för då kan vi utvecklas.

 Vi får möjlighet att gå igenom olika skeden och lära oss nya saker.

Här på folkhögskolan handlar allt om det; att lära och utvecklas.

Det är jobbigt.

Lärandet är en krokig väg, som tvingar ut en i okända marker.

Här och nu är jag er lärare. Men det skulle kunna vara tvärtom. Det finns en väldig massa saker som ni skulle kunna lära mig.

 Jag kan inte dansa till exempel.  

Jag kan inte dyka. Öppna, mörka vatten ger mig dödsångest.

Jag har heller aldrig flyttat till ett nytt land och lärt mig prata ett helt obegripligt språk.

Körkort har jag inte heller till min mans frustration.

Och jag, som är helt hjälplös utan mina glasögon, kan inte fatta hur det är möjligt att ta sig nerför en trappa utan att kunna se.

Men är det något jag tror på, så är det att vi människor har förmågan, och behovet, av att utvecklas och lära så länge vi lever.

Om jag börjar gå utanför min egen trygghetszon lite oftare kanske jag en dag kommer att klara några av de där sakerna som ni kan.

En dam som hette Ellen Key skrev att bildning är kunskap som har blivit en del av oss själva.

Kunskap som har tagit sig in i själen.

Jag undrar vad av allt det ni upplever här, som kommer att bli er bildning. Ganska mycket kommer naturligtvis att falla i glömska.

Ni kommer snabbt glömma vad en hyperbol är för något.

Inte heller tror jag att era hjärnor kommer att spara på informationen om George Orwells skolgång, eller Hjalmar Söderbergs bedragna hustru.

Däremot kommer mycket att stanna kvar. Det kommer att vara en massa saker som ni vet, utan att riktigt kunna förklara varför.

Det kommer vara åsikter och tankar, som ni inte hade haft innan ni började här.

Mycket av er bildning kommer ni ha fått via undervisningen.

Men en stor del får ni också av varandra.

I det här rummet ryms en hel värld av kunskap.

En massa erfarenhet som kan delas. Glädje som kan spridas.

Och all denna samlade bildning kommer ni att använda er av. Ni kommer att sprida den vidare till era vänner och barn via samtal och agerande.

Så växer världens samlade kunskap undan för undan. Kanske kan den hjälpa till att tränga bort intolerans och fördomar hos andra, som inte vet det som ni vet.

Och när ni en dag slutar här på skolan kommer ni fortfarande inte vara perfekta, inte på långa vägar färdiga.

Men ni kommer vara redo att lära ännu mer.

 

Sprickorna är inte till för att täppas igen.

Utan för att ljuset ska släppas in.

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolanIMG_0724

Vecka 51: Decisions, decisions…

Terminen går in på sista veckan nu, och med det har vi också kommit halvvägs igenom studieåret. Tiden går så fruktansvärt fort och jag börjar redan nu känna lite lätt separationsångest. Kan inte kursen vara i två år istället?

Trots det är gör det mig väldigt glad att se hur många deltagare har hunnit göra stora framsteg i sina studier. Många funderar på framtiden, och jag önskar att jag kunde ge kloka och pålitliga svar. Några få gånger i livet står vi inför avgörande beslut. Yrkesvalet är ett av dem.

Problemet med framtiden är, som bekant, att vi inte vet ett dugg om den. Vi vet inte hur konjunkturer kommer att svänga, eller vilka kompetenser den kommer att kräva av oss.

Ska man välja den snabbaste vägen, eller det man brinner mest för? Kan man hitta en kombination av båda alternativen? Och hur ska man kunna veta att det som känns kul och angeläget nu, också kommer att vara det om femton år? Det är lätt att man, likt den unge prins Hamlet som vi såg en gång, blir galen av beslutsångest.

Ytterst handlar yrkesvalet om att få syn på sin egen talang. Det som du själv tycker är viktigt och intressant, är i regel också det som du är, eller blir, bra på.

Några funderar på att bli lärare. Det gör mig både glad och stolt, för jag tolkar det som att ni trivs här i skolan. Det är dessutom ett av de viktigaste yrken man kan ha. Som lärare bidrar man till att forma människors tankar, värderingar och intellektuella utveckling. Oavsett vilka vi är har vi alla haft lärare som har påverkat oss starkt i livet, på gott eller ont.

Många tror att lärare måste ha svar på allt. Jag vet inte hur många gånger någon har frågat mig något språkrelaterat, för att, när jag inte har kunnat svara direkt, kontrat med den klassiska kommentaren: ”du som är lärare borde väl veta”.

Människor som tror att lärare måste kunna allt, tror antagligen också att kunskap på något automatiskt sätt överförs från läraren till eleven. Vi behöver naturligtvis kunna en hel del om våra undervisningsämnen, konstigt vore det väl annars, men ingen kan veta allt. Och kunskapen ska inte flyttas från mitt huvud till ditt.

Min främsta uppgift är att hjälpa dig att tänka, och hitta strategier för hur man kan göra det. I denna flytande värld ändras svaren hela tiden. Men tänkandet består.

Och anledningen till att jag älskar mitt yrke, är att samtidigt som jag bidrar till er utveckling, så bidrar ni till min. Ni tvingar mig att förklara det som jag tror är självklart, eller sätter ord på något som jag har betraktat som svårt.

Det jag önskar mest av allt nu när det nya året står för dörren, är att ni alla ska hitta ett yrke som får er att känna er kreativa, kloka och värdefulla. För det är ni.

Lycka till.

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolanIMG_0724

Enkla svar på svåra frågor – finns det?

Igår började en ny serie på SVT. Jag, som älskar serier, satt naturligtvis bänkad. Programmet heter Blå ögon och utspelas i ett nutida Sverige. Handlingen kretsar kring några olika politiska grupperingar, som har en hel del likheter med verklighetens politiska landskap.

En av karaktärerna i första avsnittet är en sympatisk kvinna i en småstad. Hon har två vuxna barn och ett barnbarn som hon avgudar. Hon arbetar inom hemtjänsten och är frustrerad över att inte kunna ge åldringarna bättre hjälp och mer tid. Det främlingsfientliga Trygghetspartiet lovar henne att det kommer att bli bättre så fort de har fått makten. De ska bara se till att Sverige blir ”svenskt” först, i bemärkelsen tomt på invandrare.

Den här kvinnan har hjärtat på rätta stället, men förmår inte att genomskåda Trygghetspartiets retorik. En grupp – gamlingar – ställs mot en annan – invandrare. Plötsligt handlar det om att välja den ena eller den andra gruppen.

Känns det igen?

Politisk retorik är en snårskog. För att förstå, och ifrågasätta, vad politiker egentligen säger krävs många gånger detaljkunskap, stort ordförråd och en hel del livserfarenhet. När man lyssnar på en politiker som tvärsäkert spottar ur sig statistik är det lätt att tro att hen vet vad hen snackar om. Så behöver dock inte vara fallet. För varifrån kommer egentligen de där sifforna, och hur säkra kan vi vara på att sambandet mellan det ena och det andra verkligen existerar?

Just nu jobbar Sikta mot högskolan mycket med retorik. Vi har analyserat tidningar, reklambudskap och politiska tal. Vi läser också den dystopiska romanen 1984 om en diktatur där allt är reglerat av regimen – till och med språket som ofta har fått motsatta betydelser. Krig betyder fred. Kärlek betyder tortyr.

Något som vi ofta ser inom politiken är de enkla svaren. Att gamlingarna skulle få det bättre om det inte fanns några invandrare är ett sådant exempel. Eller att skolan kommer fungera bättre om bara lärarna får rätt att beslagta mobiler i klassrummet.

Politikern vinner genast några röster – ”äntligen någon som säger som det är”, tycker vissa – men om reformen (Reform är för övrigt ett retoriskt tacksamt ord. Det syftar på en positiv förändring av regler och lagar. Och det är klart att om man själv har genomfört en förändring tycker man att den är bra, oavsett vilka konsekvenser den får) blir genomförd ser man ofta att den inte fick förväntad effekt.

Winston Churchill lär ha sagt att demokrati är ett dåligt system, men ändå det bästa vi känner till. Vi ska värna våra demokratiska rättigheter, som vi har tack vare en flerhundraårig politisk och filosofisk process. De är inte självklara. Ett sätt att värna om dem är att verkligen försöka lyssna, och tänka, när vi hör en tvärsäker politiker. Nästa val är långt borta, men det är nu som de genomför sin politik.

Lyssna på båda sidor i debatterna. Läs tidningen. Ta dina chanser att påverka. Är du inte nöjd med barnens skolmat? Hör av dig till din lokala skolpolitiker. Fungerar inte hemsjukvården för din gamla mamma? Låt de ansvariga få veta det. Förklara vad problemet är och hur du ser att det skulle kunna lösas.

Det handlar om omtanke. Omtanke om dig själv och dina närmaste, men också om alla andra i samma situation.

Till skillnad från den olycksalige Winston Smith i 1984 har vi både ett välutvecklat språk och möjligheter att påverka vår situation. När George Orwell skrev romanen på 1940-talet såg han den genomkontrollerade diktaturen som ett fullt möjligt framtidsscenario. Han fick tack och lov fel. Men, om vi slappnar av för mycket och tänker att det där med politik inte har med oss att göra, ja, då kanske en Storebror kan ta makten. Och när en företrädare för ett rasistiskt parti säger att han är en Sverigevän, då menar han egentligen att han är någon annans fiende.

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolanIMG_0724

Vecka 48: Uppmuntran

För några dagar sedan deltog jag i ett springlopp. Inte för att jag är särskilt snabb eller hade några ambitioner att vinna, utan för att jag ville utmana mig själv.

Och en utmaning var det sannerligen, även om det var kul också. Innan starten tittade jag mig omkring. Hur bra löpare var de? Förmodligen bättre än mig i alla fall. En del har långa ben och kan ta långa kliv. Det har inte jag.

När starten gick började hela massan av människor att röra på sig. Sett på håll liknade vi en jätteström av likadana gula västar. Men för mig, som var mitt i strömmen, märktes det tydligt att alla var individer. En del var snabba som blixten och sprang förbi med spänstiga steg. Andra samarbetade med någon kompis. Vissa var unga, andra gamla. Men alla var på väg mot samma mål.

Istället för att bli stressad av hur snabba vissa verkade vara, bestämde jag mig för att jobba på i min egen takt. Det gick framåt, sakta men säkert. Ibland ville jag ge upp, men så kom en nedförsbacke och jag orkade en stund till. Ibland var jag tvungen att stanna upp och hämta andan några sekunder.

Det var vid ett sådant tillfälle, nära slutet, som en främling sprang upp jämsides med mig, log och sa: ”Ge inte upp nu!” Jag var tvungen att le tillbaka. Sedan satte jag fart igen.

Den återstående delen av loppet tänkte jag på mannens vänlighet, och på hur stor skillnad det kan göra. Vänlighet kostar inget att ge, men betyder så mycket att få.

Känner du någon som behöver uppmuntras idag?

 

 

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolanIMG_0724

Vecka 46: Våga fråga!

Ni ska just få en ny uppgift att jobba med. Läraren går igenom och pratar, pratar, pratar. Har ni några frågor, undrar hen sedan. Ingen säger något. Efter lektionen diskuterar du med din kompis: jag fattar inte vad det är vi ska göra! Ni försöker gissa tillsammans hur uppgiften egentligen ska göras.

Känner du igen dig?

Jag har själv varit den där eleven, som sitter tyst och inte vågar fråga. Efter ett tag slutade jag lyssna helt och hållet. Det var ju ändå ingen idé att lägga energi på något man inte hade en chans att förstå. Och de gånger jag själv kunde svara på en fråga, var det långt ifrån säkert att jag räckte upp handen. Resultaten sjönk som en sten.

Det här var när jag gick i högstadiet. Några år senare hade jag ändrat tillvägagångssätt. Jag hade bestämt mig. Jag skulle klara av skolan. Jag ville ha bra betyg, och jag var beredd att jobba för det. Jag tror knappt att mina gamla lärare skulle ha känt igen mig när jag började på gymnasiet.

Jag frågade om allt. Handen var ständigt i luften. Jag ville förstå, och jag visste att jag inte skulle klara det på egen hand. Jag kan lova att min mattelärare såg att jag hade ganska stora kunskapsluckor från högstadiet, men han såg också att jag verkligen försökte och hjälpte mig så mycket han kunde. Det var med ett nödrop som jag klarade godkänt betyg i matte, men det var helt klart min största studiemässiga prestation, kanske någonsin.

Varför berättar jag det här, undrar du kanske. Det är inte för att jag vill att du ska tycka att jag är duktig, utan för att visa hur mycket vi kan klara på ren vilja. En stor del av era studier är förlagda i skolan. Ni får ständigt höra hur viktigt det är att vara närvarande i skolan och göra sitt bästa på lektionerna. Min egen historia visar vad som finns att vinna på det. För ärligt talat, om jag hade anmält mig till en distanskurs i matematik och försökt läsa in den behörigheten på egen hand, skulle jag inte ha haft skuggan av en chans. Jag skulle inte heller ha lyckats lika bra i de övriga ämnena, som jag inte hade några direkta svårigheter med.

I förlängningen hade det förmodligen påverkat min framtid negativt. Istället för att ha världens roligaste jobb hade jag kanske… jag vad? Inte vet jag. Men livet hade antagligen tagit helt andra vägar.

Ingen människa är en ö. Vi behöver varandra, och detta gäller inte minst i skolan. Vi kan, och måste, ta hjälp av varandra. Många gånger kanske en klasskamrat kan hjälpa till att förklara något som verkar omöjligt. Ni är inte konkurrenter utan samarbetspartners med liknande mål.

Men tveka heller inte att fråga läraren. Nej, varken jag eller någon av mina kollegor kommer att tycka att du är korkad. Tvärtom kommer vi att tänka att du är en person som tar ansvar. Vi kommer att se att du vill något med ditt liv och är beredd att jobba för det. Du har alltså inget att förlora men allt att vinna på att hålla en öppen dialog.

Och när jag minns deltagare från tidigare år som har klarat studierna riktigt, riktigt bra, har de två saker gemensamt: de var nästan alltid i skolan. Och de ställde hela tiden frågor.

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolanIMG_0724

Vecka 45: Orka!

Nu är vi mitt i läsåret. De första orosmolnen har blåst bort och rutinerna har satt sig. Det är skönt att vara igång och känna att vi är på väg. Men det kan också vara prövande. Det gäller att orka fortsätta även sedan den första entusiasmen har lagt sig. Det är ju fortfarande långt kvar till sommaren, och mycket arbete återstår. Några tips, som ni säkert har hört mig säga förut, kommer här:

Kom ihåg varför du gör det här. Vad var det som fick dig att vilja plugga till att börja med? Påminn dig själv om hur bra det kommer kännas när du uppnår ditt mål.

Ta en sak i taget. Det kan vara lättare sagt än gjort, jag vet. Men när jag själv är stressad över något försöker jag att skärma av mina tankar. Istället för att tänka på alla tusen bollar som är i luften försöker jag hantera en i taget. Det gör mig betydligt lugnare och jag får saker gjorda.

Lite varje dag. Att studera är som att träna. Alla vet att om man inte har tränat på en månad och sedan går till gymmet och lyfter så tungt man kan i tre timmar, får man fruktansvärd träningsvärk. Sedan dröjer det bra länge innan man klarar att träna igen. Att plugga fungerar på samma sätt. Bättre att göra lite mindre, men ofta, än att försöka göra allt på en gång. Om din lärare vill att du ska skriva tre sidor till på torsdag kan du inte börja på onsdag kväll.

Hitta dina egna pluggställen. Det ideala när vi studerar är nog för de flesta att kunna sitta helt ensamma i ett tyst rum, eller kanske med musik som vi själva väljer. Alla har inte den möjligheten. Att vara trångbodd i Stockholm är mer regel än undantag. Barn, föräldrar och partners stjäl lätt ens uppmärksamhet. Så hur ska man göra? För en del kan det vara skönt att sitta kvar på skolan en stund efter skoldagens slut. Andra kanske trivs bra på biblioteket intill. De har fina läsplatser. Använd dem!

Välj rätt tillfälle. Är du morgonpigg? I så fall kanske du kan vakna en timme tidigare och gå igenom dagens läxa medan familjen sover. Är du kvällspigg? Då går det utmärkt att göra samma sak innan läggdags. Är en lärare sjuk? Det var ju synd när du nu har stressat för att hinna till skolan. Men vad bra att du har en dryg timme framför dig som ändå är avsedd för studier. Använd den så kan du lägga fritiden på något roligare.

Rolig kattvideo? Det kan vara otroligt frestande att gå in på Facebook eller börja se några skojiga klipp. Och hur kommenterar Så mycket bättre- gänget senaste programmet? Strunta i det. Eller snarare, avsätt tid där du får ta en paus och surfa loss. Hur länge orkar du koncentrera dig? En halvtimme eller kanske en timme? Efter en timmes oavbrutet jobb är du värd tjugo minuters paus. Efter en halvtimme kan du vara värd tio minuter.

Disken kan vänta. Det finns en hel del saker som kan distrahera en om man pluggar hemma; sängar som är obäddade och soppåsar som behöver tas ut. Jag håller med dig om att ett städat hem är betydligt trevligare än ett ostädat. Men fråga dig själv: vad är viktigast just nu? Disken har ingen deadline. Hur som helst kommer du att bli tvungen att göra om alltihop imorgon. Ingen kommer att kunna se då hur fint du städade idag. Men en färdig skoluppgift ger ett resultat som påverkar hela din framtid. Jag lovar, städpolisen kommer inte att knacka på om du låter stöket vara.

Ta hand om dig. Sov dina åtta timmar, eller hur länge du brukar behöva. Det betyder att du behöver komma i säng vid en tid som kanske inte känns så party. Ät lagad mat. Snickers och mackor ger ingen uthållighet. Forskningen visar att fysisk aktivitet är bra för studieresultaten, så en promenad kan göra susen.

Se dina studier som ett jobb. Hur beter man sig på jobbet? Jo, man gör sina uppgifter och kommer dit, varje dag, i tid. Gör samma sak i skolan. Här finns ingen chef som kan ge dig sparken om du inte sköter dig. Du är din egen chef. Det är det som brukar kallas för frihet under ansvar.

Glöm aldrig att det är grymt att du satsar på din framtid. Du jobbar mot ett långsiktigt mål istället för att ta den, just nu, enkla vägen. Vi människor älskar att satsa kortsiktigt, men våra framsteg bygger på långsiktighet. Det som känns jobbigt nu är förmodligen det bästa valet i långa loppet, medan det som ger en skön belöning för stunden, som kattvideos, ett Netflix-marathon eller att baka världens godaste kladdkaka, inte kommer att ha någon som helst betydelse imorgon. Låt viktiga saker ta upp din tid istället. Om sju veckor börjar jullovet!

 

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolanIMG_0724

Vecka 41: Ett givande möte

Det kom en ung kvinna och hälsade på. Hon ville veta hur det är att gå på folkhögskola och undrade om det kunde vara något för henne. Hon ville veta: om man nu inte har känt sig hemma vare sig på gymnasieskolan eller Komvux, är det ens någon idé att börja på plugga på Sikta mot högskolan då?

Det är det verkligen och skälen därtill är flera.

För att illustrera vad jag menar tänker jag börja med en minnesbild från min egen tid som gymnasielärare. Ett nytt läsår börjar. Jag har en ny mentorsklass med 33 elever. Unga män och kvinnor med sina individuella drömmar och behov. Jag har också fyra andra klasser, med lika många elever i varje. Dem ska jag undervisa ett par gånger i veckan. Jag ska se om de behöver hjälp och om de har problem hemma. Jag ska kommunicera med deras föräldrar och se till att deras barn inte skolkar. Om de har särskilda behov ska jag se till att de får en anpassad undervisning. Jag ska ge dem en varierad, stimulerande men ändå matnyttig undervisning som stämmer överens med innehållet i Skolverkets ämnesplaner. Jag ska ge respons på alla deras uppsatser och skriftliga omdömen, där jag förklarar på vilket sätt varje person kan förbättra sina prestationer. Jag ska ge dem rättvisa betyg.

Allt det där låter ju fantastiskt! Men vänta nu, hur många elever sa du att det var?

Tillbaka till vår verklighet på Röda korsets folkhögskola. Här går i runda slängar 17 personer i varje klass. Alla som går här har gjort ett aktivt val. De vill studera. De vill vara här.

Vi arbetar mot uppsatta mål men har ingen press på oss att hinna med allt i en ämnesplan. Vi ger inte betyg, vilket innebär att du slipper jämföra dig med dina klasskamrater. Du behöver inte heller sitta igenom en ändlös radda av nationella prov under vårterminen, vilket betyder att du, istället för att gång på gång får lägga din tid på att bevisa vad du redan kan, kan ägna dig åt att lära dig mer.

Min besökare nickade gillande till allt detta. Vi pratade en ganska lång stund och tog sedan en promenad runt skolans förhållandevis små lokaler. Hon lämnade mig med ett leende som andades framtidstro. För egen del hoppas jag att hon söker till skolan inför nästa läsår, så att hon får se att allt jag berättade faktiskt är sant.

Nu kan jag nästan höra en och annan skeptisk läsare frusta till och muttra något om: skönmålar hon inte folkhögskolevärlden lite VÄL mycket nu? För så HIMLA bra kan det väl ändå inte vara?

Och visst. Om jag ändå måste peka på något lite krasst i allt detta, så är det just att frivilligheten i studierna ställer en del krav på dig som deltagare. Ingen kommer att ringa till dina föräldrar om du inte gör jobbet. Det kan förvisso kännas som en lättnad av veta.

Men det finns ett ordspråk som säger att du kan leda hästen till vattnet, men aldrig tvinga den att dricka.

Hur stor är din kunskapstörst?

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolan

Vecka 40: Utveckling

Det brukar påstås att för att bli riktigt bra på någonting, måste vi ägna 10 000 timmar åt att öva. Hur man har kommit fram till just den siffran har jag ingen aning om, men jag tror att vi ändå kan skriva under på att det man blir bra på, är det man lägger tid på. Något annat samband finns inte.

Men talang då, säger någon säkert nu, det har väl ändå stor betydelse? Jo, en del så klart. Om du råkar ha en fallenhet för att gå ner i spagat kommer du kanske att lära dig det snabbare, än en som inte har samma fallenhet och som tränar lika mycket. Men ändå, om du har talangen men inte använder den, kommer du snart inte att ha någon talang längre. Man måste lägga ner tid. Det är allt som räknas.

En gång i tiden var vi barn. Vi lärde oss att gå, att prata, att läsa och skriva, simma, cykla, räkna division och en hel massa andra saker. Hela tiden prövade vi nya saker. Vi ville lära oss. Vi var tvungna att lära oss. Vi ramlade, uttalade ord fel och skrapade upp knäna. Vi fick hundratals kallsupar. Men för varje gång vi försökte så blev vi också lite, lite bättre.

Vi tänkte aldrig: nä, att prata är nog inte min grej. Det där med att cykla, det kan andra hålla på med.

Det kanske tog månader eller till och med år av övning. Till slut kunde vi.

Men sedan växte vi upp. Då började vi nedvärdera oss själva. När någon annan spelade vackert på piano, kanske vi tänkte: vad synd att inte jag är så där musikalisk. När någon annan lyckades på ett matteprov, då tänkte vi: det är orättvist att inte jag är en sådan som får alla rätt på proven.

Sedan har vi fortsatt så. Som vuxen är man inte längre tvungen att lära sig nya saker. Vi kan fortsätta vara precis som vi är. Behagligt, inte sant? Synd bara att världen förändras hela tiden. Att ny teknik kommer som vi inte förstår oss på. Att gamla arbetskamrater ersätts av nya, med idéer och lösningar som vi inte känner till. Att hjärnceller dör när de inte används.

Kanske bor det en pianist inom dig. Eller en veterinär, en översättare, eller för den delen en hudterapeut som väntar på att släppas ut i friska luften. Ge dig själv 10 000 timmar och se vad som händer.

Du vet inte var din egen förmåga tar slut. Horisonten är alltid avlägsen hur mycket vi än styr mot den.

Kanske har du redan en dröm. Kanske vet du inte än vart du är på väg. Men en sak är säker: om du stannar, så kommer du ingenstans.

Åsa Söderlund Dahl – Lärare på Sikta mot högskolan IMG_0724

Vecka 37: Ett litet brev till Sikta mot högskolan

Hej alla!

Nu har vi redan varit igång i flera veckor här på Röda korsets folkhögskola. ”Vår” klass heter Sikta mot högskolan. Det är en allmän kurs för personer som redan har ganska många år av skola bakom sig, och som vill klara av det där sista som ger möjlighet att söka vidare till högskoleutbildningar. Det har blivit en stor klass i år. Många har hört av sig de senaste veckorna och frågat om det finns plats. Vi har välkomnat många, men nu är det stopp! Klassen får inte bli större än att vi kan ge var och en riktigt bra undervisning.

Att gå på Sikta mot högskolan innebär ett stort ansvar. Till att börja med har många av er deltagare extrajobb och familjer som kräver tid och engagemang. Sedan kommer heltidsstudier dessutom. Det är ett tufft livspussel.

Jag är full av beundran för er som vågar satsa ett år på att studera. Det kommer att vara många dagar som är fantastiska, roliga, inspirerande och utvecklande. Ni kommer att träffa nya vänner, få nya insikter och växa i självkänsla.

Men, det kan vi inte sticka under stol med, ibland kommer det också att vara tufft. Kanske blir du sjuk och hamnar efter i skolarbetet en tid. Kanske tycker du att ”alla andra” verkar kunna allting och tänker att det bara är du själv som verkar osäker, blyg och ha svårt att fatta vad läraren egentligen menar.

Men du, en sak kan jag lova dig: det är inte bara du. Hela klassen är ute på en resa med okänd destination. Och ni har bara börjat. Det kommer att vara jobbigt ibland. Och ja, det kommer att komma läxor. Men varje minut av ditt liv som du ägnar åt att studera, är en investering i dig själv. Du får avkastning i form av kunskap och så småningom högskolebehörighet. Du investerar i en bättre framtid för dig själv och din familj.

Och om du riktigt tänker efter: är det inte så att allt som på riktigt betyder något i livet, är saker som man måste lägga ner en hel massa jobb på?

Kanske kommer inte alla att hinna läsa in alla behörigheter de behöver under ett enda läsår. Alla är individer med olika förutsättningar. Vi kan inte förvänta oss att varje person klarar av studierna på exakt samma sätt.

Men även om det skulle bli så för just dig, tänk på hur mycket du ändå har uppnått genom att studera här. Du kommer att ha hunnit en bra bit på vägen mot målet, om du bara fortsätter att ta ett steg i taget. Dina kurskamrater och lärare kommer att stötta dig, om du någon gång snubblar till.

Stanna inte. Till slut är du framme.

/Åsa

Åsa Söderlund Dahl – Lärare ”Vi i samhället”IMG_0724

(vecka 21) Sista veckan på läsåret!

Ett läsår går så fort, och kanske går det lite extra fort här på Röda korsets folkhögskola. Tiden går fort när man har roligt heter det ju, och här är det nästan alltid roligt. Den här veckan upptas av en hel mängd trevligheter, så som avslutningsveckor ofta gör. Klassen övar på sitt avslutningsframträdande och imorgon har vi tänkt ha picknick.

Vi har också hunnit med ett besök på Blockmakarens hus, som är en av Stadsmuseets utställningsbostäder. Den ligger högst uppe på Söders höjder och är en lite sned och vind röd stuga. Med guidens hjälp fick vi veta mycket om de människor som bodde där för närmare hundra år sedan. Det pyttelilla köket utan fönster, som var besvärligt att steka fisk i på grund av oset, och den strävsamma Emilia som ensam fostrade fem barn, hur fattigvården kunde dela ut kängor till barnen men märkte kängorna på ett speciellt sätt så att alla kunde se att där gick en fattigunge. Ett Sverige som ligger både väldigt nära och långt ifrån.

Förra veckan hade vi också en spännande temadag om EU-valet. Representanter från åtta olika partier kom och pratade med skolans deltagare, och debatterade med varandra. Det var en mycket uppskattad dag bland såväl deltagare som lärare, och jag tror nog att engagemanget för att rösta steg hos de flesta. Du har en röst. Använd den!

Under helgen deltog jag och några andra av skolans lärare i Skärholmsloppet. Att motionera är inte bara nödvändigt, det är roligt också. Någon frågade mig vem som vann. Det har jag ingen aning om. Men däremot är jag säker på, att det i Skärholmsloppet som på alla andra ställen i livet är den som jobbar på och aldrig stannar upp, som till sist kommer i mål. Om man kommer först eller sist spelar ofta mindre roll. Till slut kommer man dit om man bara fortsätter.

När jag skriver det här håller syrenerna på att slå ut. Alla träd är gröna och solen skiner så pass varmt att man börjar fundera på att ta fram sommarshortsen. Sommarlovet står för dörren. Och många varma, härliga dagar väntar. Om du någon gång under sommaren tröttnar på att sola och äta glass, tycker jag att du ska gå på Parkteatern i stället. Den är helt gratis och finns på flera olika ställen i Stockholm under hela sommaren. Vårbergstoppen är en av deras spelplatser. Packa ner en kaffetermos och några mackor också, göm barnens dataspel och ta med hela familjen. Eller använd ditt SL-kort och passa på att åka till nya vackra platser. Varför inte en skärgårdsutflykt?

Åsa Söderlund Dahl – Lärare ”Vi i samhället”IMG_0724

(vecka 17) konsten att redovisa

Innan påsklovet svepte in skrev jag om klassens arbete med Moa Martinssons bok Kvinnor och äppelträd. Nu är arbetet klart, och de har hunnit redovisa för två av klasserna på skolan. Att prata inför grupp kan kännas svårt, det tror jag att nästan alla har upplevt någon gång.

Jag kan väl inte, varför ska de lyssna på mig, jag är inte tillräckligt snygg, jag pratar konstigt…. När vi ger våra dåliga självkänslor fritt spelrum finns det ingen ände på vår självkritik.

Någonstans har jag lärt mig, att när vi talar till oss själva ska vi tänka oss att vi talar till vår bästa vän. Och inte skulle vi säga så elaka saker till våra bästa vänner? Nej, vi skulle säga: du klarar det, pröva får du se! Om du bara förbereder dig väl och gör ditt bästa kommer allt att gå bra.

Precis så gjorde deltagarna i VIS. Förberedde sig alltså. De började med att diskutera i sina grupper hur de ville lägga upp sina redovisningar. De hade två krav att uppfylla: att tala fritt (inte läsa direkt från pappret) och att alla i gruppen måste prata.

Som alla föreläsarproffs började vi med ett genrep inför en liten publik (resten av klassen). Då fick deltagarna möjlighet att märka om några formuleringar behövde ändras. Dagen därpå fick vi besök av klasserna Aktiv i samhället och Hemma i Sverige, som kom och lyssnade. Första redovisningen gick bra, mycket bättre än genrepet, och den andra gick ännu bättre. Nu var klassen varma i kläderna och säkra på vad de skulle säga.

Publiken gjorde också ett bra jobb. ”Vadå, vad ska publiken göra”, tänker du kanske nu. Men en uppmärksam och intresserad publik lyfter varje föreläsare, skådespelare och musiker. En vetgirig klass lyfter varje lärare. När vi känner att vi blir lyssnade på, och uppskattade, blir vi inspirerade till att göra mer. Det gäller även i det vanliga livet. Tänk själv, när du berättar en historia och din kompis skrattar på de rätta ställena! Då gör du berättelsen ännu roligare. Om kompisen är ointresserad och disträ, blir också din historia tråkig.

Så tack till HIS och AIS, för att ni var så inspirerande publik! Hoppas att vi snar får chans att återgälda den tjänsten.

Imorgon, fredag håller VIS sin sista redovisning för Vi i världen. Jag tror det kommer att bli en lysande final.

Åsa Söderlund Dahl – Lärare ”Vi i samhället”IMG_0724

(vecka 15) Att föda

Klassen har läst Moa Martinssons bok Kvinnor och äppelträd i lättläst form. Den handlar om kvinnors hårda villkor i det gamla bondesamhället. Vi har också läst en del om Moa Martinssons liv, och sett stora likheter mellan hennes verklighet och bokens. I likhet med bokens Sally var Moa själv tvungen att föda en av sina sex söner ensam, utan någon hjälp. Och tyst, så att inte de äldre syskonen skulle vakna.

Vi läste Moa Martinssons realistiska förlossningsscen i boken och förundrades lite över att en människas födsel till världen i stort sett aldrig har beskrivits i några konstnärliga sammanhang. Trots att det är starten på allas våra liv på jorden är ämnet enormt tabubelagt. I TV-serier verkar till exempel barnafödslar gå på några minuter, och när det är klart kan mamman le ett perfekt leende med mascaran på plats.

Vi bestämde oss hur som helst att göra något skapande utifrån Moa Martinssons liv och böcker, så deltagarna har jobbat flitigt med att skriva och måla sina alster. Efter påsklovet ska det bli redovisning för några andra klasser på skolan. Min förhoppning är att Kvinnor och äppelträd ska vara utlånad från vartenda bibliotek längs röda linjen när vi är klara! Om vi lyckas inspirera fler till att läsa boken har allt jobb uppfyllt sitt syfte.

För att göra läsupplevelsen ännu lite mer djupgående, har vi också fått ett exklusivt framträdande av vår egen samordnare Maja Heurling. Hon är inte bara fantastisk på att organisera vår vildvuxna skola, utan också på att skriva låtar. Hon och några andra kompositörer har fått i uppdrag att skriva musik inspirerad av Moa Martinsson. Majas låt handlar om – just det – Sallys förlossning. Åtminstone jag hade både gåshud och tunghäfta efteråt. Vilken talang, Maja, att kunna få människor så fängslade!

Den här veckan har vi också haft besök av Mina, prao från årskurs åtta. Mina har varit min assistent och hjälpt mig med både rättning och deltagares lästräning. Kanske är hon en folkhögskollärare i vardande?

Sist men inte minst kämpar klassen på egen begäran också med bisatser och huvudsatser i svenskan. När ska det vara rak ordföljd, och när är den omvänd? Och vad innebär det egentligen? Snart sitter kunskapen, eller hur?

 

Åsa Söderlund Dahl – Lärare ”Vi i samhället”IMG_0724

(vecka 14) Ta hand om dig!

Ibland talas det om välfärdssjukdomar. Med det menar man att vissa hälsoproblem, som högt blodtryck, övervikt och allt som kan drabba oss som en följd av det, är ett resultat av att vi har det FÖR bra. Det är sant på sätt och vis. För hundra år sedan var Sveriges befolkning betydligt fattigare, och det var också färre som var överviktiga då. Istället blev människor sjuka till följd av slitsamt kroppsarbete och bristande hygien, så att det var bättre förr har jag svårt att tro.

I tidningarna kan man ofta läsa att just välfärdssjukdomarna först och främst drabbar dem som har sämst tillgång på välfärd. Personer med tuff ekonomi och kortare utbildning drabbas i högre utsträckning än de som har lång utbildning och god ekonomi.

Annat var det på Gustav Vasas tid. Han kunde, till skillnad från resten av landets befolkning under 1600-talet, äta hur mycket godsaker han ville. Tandborstar och flourskölj var inte uppfunna än, så resultatet blev att hans tänder ruttnade. Det måste ha gjort fruktansvärt ont, men så påstås det ju också att han var grinig och ilsken när han blev gammal.

Idag är det tvärtom. Det är samhällets lyckligt lottade individer som kan, och känner till vikten av, att äta näringsrik mat och det är samma personer som springer runt i skogen med pulsklockor. God hälsa har blivit en statussymbol.

Detta blev inte minst tydligt för mig, när min dotters tandläkare för några dagar sedan började berätta om hur vanligt det är med hål i tänderna på småbarn. Han ser ofta att småttingarna i förskoleåldern har utvecklat karies. Men, sa han, det beror på vilket område de bor i, och i förlängningen, vilka ekonomiska villkor deras föräldrar har.

Det tandläkaren berättade gjorde mig både nedslagen och tankfull. Hur ska vi kunna bryta detta destruktiva mönster? En väg är så klart att öka kunskapen bland befolkningen. Det här är en fråga jag önskar att vi kunde jobba mycket mer med här på skolan, men skoldagarna tar slut kvart i tre och det är så mycket annat som också måste göras…

Men det finns faktiskt många saker man kan göra för sin hälsa, utan att det kostar ett enda öre. Istället för de tjusiga högklackade skorna kan man välja ett par lite mjukare, skönare skor på morgonen. Då känner plötsligt fötterna att det är ganska skönt att få gå. En morgon- eller kvällspromenad kostar inget, men ger mycket tillbaka. Att promenera är också ett utmärkt sätt att rensa bort stressiga tankar och att hitta sitt inre lugn.

Vi som är föräldrar vet också att barn gillar att röra på sig. Något de gillar extra mycket är när föräldrarna leker tillsammans med dem. Gå i skogen med barnen, lek tjuv och polis en stund i lekparken. Då mår både du och barnen bra, och er relation blir ännu bättre.

När man väl har blivit sjuk är det så mycket svårare att ta hand om sig så att man kan bli frisk igen. Därför: gör något extra för din hälsa redan idag. Om det känns motigt, tänk på att en dag kommer dina barn vara stora och ha egna barn. Och då vill du ju orka bära dem och leka med dem, eller hur?

Den onda cirkeln kan brytas!

Åsa Söderlund Dahl – Lärare ”Vi i samhället”IMG_0724

(vecka 13) Vårpromenad

Våren har kommit, även om den är ganska kall och blåsig än så länge. Vi i samhället passade på att göra en utflykt i tisdags när solen tittade fram.

Vi åkte in till Stadsbiblioteket till att börja med. Där har vi varit förut, men den gången hann vi inte med att titta på det internationella biblioteket som ligger i en flygelbyggnad. Där finns böcker på många olika språk. Alla i klassen fick hjälp med att hitta sitt eget hemspråk. Sedan lånade de både böcker och CD-skivor.

Att läsa är otroligt viktigt. Det hjälper oss att förstå världen och oss själva. Med läsningens hjälp kan vi skaffa kunskap och slipper fastna i fördomar och vanföreställningar. Och läsningen ger våra hjärnor lite välbehövlig motion. Att läsa på svenska är viktigt när man håller på och lär sig språket. Jag tror att hemspråkets litteratur är lika viktig. Det finns studier som visar att barn som talar ett annat hemspråk ofta klarar sig bra i skolan – bara de bemästrar sitt hemspråk ordentligt. Utan ett rikt språk är det svårare att reflektera och dra slutsatser. Så läs på hemspråket också!

Efter biblioteksbesöket gjorde vi en liten stadspromenad i Astrid Lindgrens fotspår. Vi tittade på de adresser hon bott på och spanade upp mot hustaken i Karlssons kvarter. Ingen lagom tjock man i sina bästa år syntes dessvärre till. Vi gick till Tegnérlunden, där Mio sitter på en bänk och känner sig ensam, ända tills….

I Vasaparken sände vi en tanke till Peter och Petra av småfolket, och hur de åkte skridskor på vinterkvällarna. Där brukade Astrid också leka med sina egna barn. Hon har sagt att när hon kom dit med sin son, hade det gått upp för henne hur mycket barnen hunsades av de vuxna. Astrid själv växte upp i en mycket kärleksfull familj, och, som hon uttryckte det: ”ge barnen kärlek, så kommer folkvettet av sig självt”. Den principen verkar i alla fall ha fungerat bra för Astrid själv.

I dag, onsdag, har vi, tillsammans med de övriga klasserna på allmän kurs, diskuterat rasism och diskriminering. Allvarliga ämnen, som gör alla lite beklämda. Men det är likafullt viktigt att tänka på sådana frågor ibland, och sin egen roll. Vi har alla ett ansvar för att göra världen lite mer mera kärleksfull. Vi får aldrig döma våra medmänniskor utifrån vilka de är. Det som spelar roll är vad de gör. Och genom att läsa och bilda oss kan vi lära oss att förstå andra kulturer.

Astrid Lindgren röt till mot nynazister på sin tid. Ett berömt foto visar hur den lilla, åldrade damen tar ett stadigt grepp om hängslena på en ung, förlägen skinnskalle, och uppmanar honom att ”sluta upp med att skinheadsa”.

Hur det blev med den saken vet jag inte säkert. Men jag tror att han gjorde som Astrid sa. Vad tror du?

Åsa Söderlund Dahl – Lärare ”Vi i samhället”IMG_0724

(vecka 12) Spännande besökare

Här på skolan har vi fått ett nytt, uppskattat inslag under detta läsår: Speaker´s corner.

Speaker´s corner (eller ”talare-hörna” som det skulle kunna heta på svenska) är en plats där vem som helst, som vill berätta eller visa något, har möjlighet att göra det. Initiativet till vår egen speaker´s corner kom i höstas från en av deltagarna. Sedan dess har många personer på skolan tagit chansen att på onsdagsförmiddagarna berätta något om sig själva eller förevisa något anmärkningsvärt. Det har varit vacker musik, livsberättelser och en gång vår egen rektor som berättade om ett gammaldags instrument. Denna vecka hade vi besök från polisen i Skärholmen.

Oftast har vi bara kontakt med polisen om något tråkigt har hänt. Vi kanske har blivit bestulna eller utsatta för något annat brott, kanske vi är oroliga för att en anhörig inte har svarat i telefonen på länge eller så kan vi ha blivit vittnen till ett brott. Att se poliser i uniformer inger respekt, fruktan eller trygghet, beroende på våra egna föreställningar och erfarenheter. Det är en yrkeskår med ett livsviktigt uppdrag, som allt som oftast får kritik i media för att ha gjort för lite, för mycket, eller fel saker.

Den kvinna som vi fick träffa igår visade sig vara en av polisens eldsjälar. ”Om man har börjat hos polisen så slutar man aldrig” hävdade hon. Det är alltid inspirerande att se personer som bryr sig om sina jobb. Att hon dessutom kommit till Sverige från forna Jugoslavien som ung vuxen och själv gått på folkhögskola, fick många i publiken att identifiera sig med henne. Hon berättade om sin första svensklektion på folkhögskolan i Hallunda, och hur läraren hade frågat var och en vad de var intresserade av. Intresserad? Hade hon först tänkt. Det är väl han som vet vad vi ska kunna?

Det är precis det här som gör studierna på folkhögskola så speciella. Folkhögskolan har ett stort oberoende och har rätt att själva bestämma innehållet i sina kurser. Därför kan lärare inte bara fråga deltagarna vad de är intresserade av, utan också utgå ifrån deras intressen när de planerar sina lektioner. I folkhögskolans värld finns helt enkelt lite mer svängrum för individen.

På samma sätt kan en deltagare, som tycker att skolan behöver en speaker´s corner, utan motstånd börja driva sitt projekt. Nu hoppas jag bara att detta blir en tradition som kommer att leva här på skolan i många år. För det krävs det att någon annan deltagare vill ta över stafettpinnen nästa år.

Jag avslutar med ett visdomsord från civilpolisen Azra: Om du funderar på om du ska välja den lätta vägen eller den svåra vägen, ta alltid den svåra. I slutändan är det alltid den som är rätt.

Åsa Söderlund Dahl – Lärare ”Vi i samhället”IMG_0724

(vecka 8) Vår i luften

När jag skriver det här skiner solen och man kan nästan, nästan känna att den värmer. Våren har kommit tidigt i år. Vintergäck och snödroppar trängs i rabatterna. Pulkor står övergivna och malplacerade längs husväggarna samtidigt som glada cyklister susar fram på snöfria gator.

Förra veckan var det sportlov. Skolan stod tom (nästintill, i alla fall) medan deltagare och personal fick lite välförtjänt vila. Något som både är lite förvånande och mycket glädjande är hur många som verkar ha längtat till skolan. Man saknar gemenskapen och den intellektuella stimulansen under loven. Ett mycket gott betyg till vår skola, och ett bevis för hur ambitiösa deltagare vi har!

Så här års är det härligt att vara utomhus, men vad ska man hitta på? Ett tips till föräldrar är att åka in till Skanstull och gå till lekplatsen Bryggartäppan. Här har man byggt upp en miljö som ska likna stockholmsskildraren Per Anders Fogelströms romaner. Små, små röda hus, varav vissa går att leka i, en smedja, en häst med vagn och en hel del annat roligt finns där som minner om svunna tider. Ta med några smörgåsar så kan utflykten vara lite längre.

Ett annat tips är att titta in på sajten gratisistockholm.nu. Där går det att hitta tips på aktiviteter som inte belastar familjeekonomin.

På lördag är det internationella kvinnodagen! Den kommer att uppmärksammas genom två temadagar under nästa vecka.

Till dess njuter vi av sol och fågelkvitter.

Åsa Söderlund Dahl – Lärare ”Vi i samhället”IMG_0724

(vecka 7) Vårkänslor och lite döden

I tisdags sken solen från en strålande molnfri himmel. Vi i Samhället tog tillfället i akt att göra ett studiebesök i friska luften.

Skogskyrkogården ligger i Enskede. Den är på samma gång en enorm begravningsplats och ett naturområde. På grund av sin unika utformning har den också fått en plats på UNESCO:s världsarvslista.

När man kommer in genom huvudingången ser den stram och allvarsam ut. En stor, grön grässlätt och högst upp på den ett enormt järnkors. Vi pratade om att korset många gånger är en symbol för döden snarare än för kristendomen.

Vi studerade några konstverk också. En stor skulptur som vi tolkade som själar som lämnar jordelivet, och en liten, liten guldängel som sitter på taket till Skogskapellet. Den formgavs av Carl Milles på 1920-talet. Flera deltagare har många gånger varit på Hötorget och sett Carl Milles stora staty av Orfeus utanför Konserthuset. Några tyckte, i likhet med den allmänna opinionen på 1920-talet, att ängeln var på tok för naken. Andra menade att vi föds nakna och tar inget med oss när vi dör, alltså är det logiskt att låta ängeln vara naken. Vad tycker du själv?

Greta Garbo ligger begravd på Skogskyrkogården. Naturligtvis var vi tvungna att gå och titta. Vi såg också på några bilder av henne när hon var i sin glans dagar, för att riktigt förstå vilken tjusig filmstjärna hon var. Även Garbo har ett samband med Hötorget. Där jobbade hon på PUB:s hattavdelning innan hon blev upptäckt.

Något som förvånade många var att kyrkogården även har en stor muslimsk avdelning och en ännu större judisk. Att olika religioner samsas på samma kyrkogård är kanske lite ovanligt, men också en fin symbol för mångfalden i Sverige.

Besöket gav upphov till en hel del intressanta frågor och diskussioner om olika länders traditioner. Några menade att det var alltför deprimerande att besöka en kyrkogård, världsarv eller ej. Men hur det än må vara med den saken verkar det ha varit ett lärorikt besök.

Nu ser jag fram emot att börja läsa klassens egna beskrivningar av besöket. Sportlovet står för dörren som ett andningshål i vardagstressen. När vi kommer tillbaka igen ska vi börja läsa en bok som klassen själv har valt: Moa Martinssons Kvinnor och Äppelträd.

Jag vet att några av deltagarna redan nu läser lättlästa versioner Strindberg och Lagerlöf på eget initiativ. Det gör mig så glad att se att många söker kunskap även på egen hand. Då kan man nå så mycket längre.

Åsa Söderlund Dahl – Lärare ”Vi i samhället”IMG_0724

(vecka 6) Vernissage!

Det är inte så ofta jag går på vernissage, även om det händer någon gång per år eller så. Men det brukar vara ganska festliga tillställningar, där konstnärer visar upp sina senaste projekt.

Klassen Vi i samhället beslutade sig för att hålla en egen vernissage och visa resten av skolan sina snygga och informativa arbeten om kvinnors liv förr i tiden. Vi bjöd på popcorn, salta pinnar och läsk. De andra klasserna välkomnades in. Värdarna i VIS visade och berättade som riktiga proffs.

Sedan lät vi besökarna fundera lite på vilka förebilder de själva har: Pippi, Malala Yousafzai eller kanske Lady Gaga? Vem är en förebild för vår tid? Det blev trevliga och roliga diskussioner. Och vad är viktigast? Styrka, mod, originalitet? Eller kanske att vara snäll och tålmodig som Askungen? Tänk om vi kunde få lite av allt?

Men, tänker jag, det har vi ju redan. Samhället är fullt av vardagshjältar, och Röda Korsets folkhögskola är ett lysande exempel på det. Så många ambitiösa, hårt arbetande personer finns det här. Människor som kämpar med sitt eget lärande, samtidigt som de sköter hemmet och hjälper barnen med läxorna varje kväll. Människor som ser en chans att starta på nytt och arbetar mot sina egna mål om fast jobb och en ljusare framtid. Vi är många som hejar på er.

Nästa vecka blir det temadagar om kärlek! Kan man tänka sig ett ämne som är mer angeläget och berörande? Jag tror knappt det.

Åsa Söderlund Dahl – Lärare ”Vi i samhället”IMG_0724

(vecka 5) Glamour, nostalgi… och kvinnokamp

På kursen Vi i samhället har det varit full aktivitet de senaste veckorna. Förra veckan fick vi en visning på vackra och storslagna Hallwylska muséet, ett litet sekelskiftesslott mitt i staden. Vi förundrades över de storslagna rummen och den annorlunda livsstilen. Tänk till exempel, att greve von Hallwyl aldrig under hela sitt liv besökte köket i sitt eget hus! Eller att greveparet hade en anställd ”kompis”, en så kallad sällskapsdam, vars enda uppgift var att hålla dem sällskap.

Deras två döttrar levde också spännande liv, var och en på sitt sätt. Den äldsta dottern var en mycket ovanlig kvinna, för hon tog nämligen studentexamen. Det var inte alls självklart att en kvinna skulle få studera vid den här tiden.

Men på examensdagen sade man till de få kvinnliga studenterna att gå ut i smyg, bakvägen, istället för att gå ut stolta på framsidan som sina manliga kamrater. Då skulle det kunna bli uppståndelse på gatorna. Många människor ansåg att en kvinna med utbildning var direkt stötande.

Senare i livet blev Ebba engagerad i kampen för kvinnlig rösträtt och i Röda korset.

Den yngre dottern var estetiskt lagd, och blev med tiden en ganska erkänd konstnär. Men vägen dit var besvärlig. Hon gifte sig tidigt, som brukligt var, men blev olycklig i äktenskapet. Hon valde att skilja sig, men till ett högt pris. På över tio år fick hon varken träffa sin lille son eller sina föräldrar.

Förändringen kom när hon gifte om sig med en konstprofessor. Han ansågs fin nog av föräldrarna, och då blev också Ellen välkommen hem igen.

Dessa spännande levnadsöden har inspirerat oss till att skapa en egen utställning om kvinnorna i familjen Hallwyl. Även kvinnokämparna Anna Whitlock och Fredrika Bremer ingår i utställningen. Nästa vecka ska vi hålla vernissage för de andra klasserna på skolan. Det blir ett roligt sätt för klassen att dela med sig av sin kreativitet och kunskap.

För alla är det också ett tillfälle att reflektera över hur mycket Sverige har förändrats. Idag tar vi rösträtten för självklar, och en skilsmässa innebär knappast någon skandal. Men kanske finns det fortfarande en del kvar att kämpa för? Vad tycker du?

Åsa Söderlund Dahl – Lärare ”Vi i samhället”IMG_0724

(vecka 2) Äntligen tillbaka!

Den här veckan har präglats av återseendets glädje. Jag känner mig priviligierad över att ha ett jobb som uppskattas av så många. Visst, säger alla deltagare, det är fint att vara hemma med familjen. Men i längden vill man ha intellektuell stimulans och fasta rutiner. Skolan har för många blivit en omistlig del av livsstilen.

Vi har börjat komma igång så smått med arbetet. En helt ny och fräsch termin ligger framför oss med nya, outforskade möjligheter.

Vi har förenat nytta med nöje genom att titta på TV-serien Fröken Frimans krig. Den visades på TV under julen, men om du missade den går det lätt att hitta den på svtplay.se.  Serien handlar om fröken Dagmar Friman, som med hjälp av några andra kapabla och envisa kvinnor startar en egen matbutik. De vill erbjuda rejäl, färsk mat till sina kunder och visa alla ”gubbar” vad de kan. Och de lyckas verkligen!

Trots att programmet om Fröken Friman utspelas för lite mer än hundra år sedan finns där många frågor som är viktiga också för vår tid. Också i dag är det så att den fattige äter sämre mat än den rike. Och matindustrin lurar oss gärna än i dag.

Som tur är finns det innehållsförteckningar på all mat numera. Den kan man läsa och på så sätt undgå åtminstone en del fällor. Under julen ville jag köpa pepparkakor. Nästan alla märken av pepparkakor visade sig innehålla palmolja, som är mycket miljöförstörande. Det gällde även för den sortens pepparkakor där det stod ”riktigt smör” på burken. 

Tacka vet jag mormors recept med enorma mängder äkta smör!

Fröken Friman lär oss också något om mod och ifrågasättande. Hon vägrar tro att hon är sämre på att driva företag bara för att hon är kvinna. Hon vågar ta risker, trots att så många säger att det inte kommer att gå. Ibland när en uppgift känns oöverstigligt svår, kanske vi kan repa mot genom att tänka: ”vad skulle Fröken Friman ha gjort?”

Programmet är också ett tillfälle att uppmärksamma Anna Whitlock, banbrytande entreprenör, feminist och pedagog från 1900-talets början. Det är hennes arbete som har gett inspiration till TV-serien, och hennes tankar om undervisning står sig än idag.

Jennie Sävenberg – Lärare ”Sikta mot högskolan”

Sikta mot högskolan – Som namnet antyder är det vad många av deltagarna på nämnda kurs gör, studerar, läser, skriver, går på studiebesök, grupparbetar och står i för att nå behörigheter och för att uppnå ett bra omdöme för att kunna fortsätta sina studier på högskola, universitet eller yrkeshögskola. Socionom, jurist, sjuksköterska, tandhygienist, personalvetare & psykolog är bara några av de yrken som hägrar för årets kursdeltagare. Emellertid har jag efter första rundan av utvecklingssamtal med deltagarna fått upp ögonen ytterligare för vad man på en folkhögskolekurs mer kan sikta mot:

Sikta mot en andra chans – många har avbrutit tidigare studier, inte haft möjlighet till studier, studerat i ett annat land och behöver svensk gymnasiekompetens, eller missat delar av sin tidigare utbildning på grund av en mängd olika skäl, ibland bara för att livet kommer emellan och omständigheter man inte rår på gör att man inte kan fullfölja sin pågående utbildning.

Sikta mot bättre självförtroende – ”att visa för mig själv och andra att jag är duktig och kan förändra mitt liv” uttryckte en av deltagarna det som och inget slår väl känslan av att man klarar av någonting, att känna yes, jag lyckades! Under mina år som folkhögskollärare är det alltid det som berör mig mest, när en deltagare känner att själförtroendet stiger under året, för med ett stärkt självförtroende blir alla hinder och fartbulor på vägen så mycket lättare att hantera.

Sikta mot allmänbildning – att utveckla sig själv som människa och bli en aktiv medborgare kan vara en stor drivkraft för att studera på folkhögskola, en deltagare beskrev det bra:” jag vill bara veta lite mer om allt och känna att jag hänger med.”

 

Sikta mot gemenskap – att ha kul och känna en gemenskap med andra människor är ett mål så gott som något, att känna tillhörighet och vara i en grupp som peppar varandra. Detta betyder inte att gruppen behöver vara homogen utan tvärtom kan det vara, som en deltagare påpekade: ”samarbeta med andra som tänker och fungerar på ett annat sätt än mig, det är givande!”

Det här är bara några anledningar varför deltagarna på Sikta, som vi till vardags kallar kursen, går på folkhögskola och varför den här skolformen fortsätter att vara aktuell och viktig. Det är också utmärkta anledningar till att vara folkhögskollärare, ett fantastiskt inspirerande och framförallt roligt yrke, så varför inte sikta mot det, sikta mot att bli folkhögskollärare.

Jennie Sävenberg
folkhögskollärare
kursansvarig för Sikta mot högskolan

Åsa Söderlund Dahl – Lärare ”Vi i samhället”IMG_0724

(vecka 47)

En höstmörk och lite ruggig vecka har vi haft, men inne på skolan är det alltid varmt och välkomnande. Ännu mer så blir det när klassen dukar upp till gemensam förmiddagsfika, som vi har en gång varannan vecka. Senast fick jag också lära mig att göra en riktig anti-förkylningskur: skiva ingefära, pressa citron. Blanda ut med kallt vatten och honung. Låt gärna stå och dra en stund! Smakar gudomligt uppfriskande och håller förhoppningsvis bacillerna borta.

Den här veckan har vi besökt Stadsbiblioteket vid Odenplan. En stor och ståtlig byggnad, ritad av Gunnar Asplund, en av våra mest erkända arkitekter. Här finns en hel del e-böcker som man kan ladda ner till sin egen mobil, böcker på CD och Daisyformat. Och så klart en hel massa pappersböcker! Allt som allt har de 5 50 000 böcker, berättade bibliotekarien.  Vi blev visade runt på de olika avdelningarna. Barnens avdelning är både stor och vacker med en målning av John Blund i sagohörnan. Den är målad av en välkänd konstnär, Nils Dardel.

Det händer mycket på biblioteket, både för barn och vuxna. Om du vill ta del av utbudet, läs på bibliotekets hemsida. Det brukar behövas föranmälan till deras olika aktiviteter, så kom ihåg att anmäla dig i tid om du vill ta med barnen på sagostund eller träffa en livs levande författare.

Det finns en hel del att läsa också för dig som behöver lite lättare svenska. SFI-hyllan finns på bottenvåningen intill caféet. Både skönlitteratur, historie- och grammatikböcker kan man låna hem där. Deltagarna lånade varsin bok att läsa och redovisa i skolan. Och när de ska lämna tillbaka dem, behöver de inte åka in till stan. Det räcker med att lämna in boken på ett annat kommunalt bibliotek inom Stockholms kommun. Praktiskt, eller hur?

Efter besöket på biblioteket gjorde vi en avstickare nedåt Sveavägen. Vi besökte kyrkogården där Olof Palme ligger begravd och tittade också på platsen där han dog. Alla tittade vi upp mot trapporna i slutet av Tunnelgatan, där mördaren ska har setts för sista gången. Vem var han?

Åsa Söderlund Dahl – Lärare ”Vi i samhället”IMG_0724

(vecka 46)

Det har gått alldeles för lång tid sedan senaste inlägget, men ibland kommer livet (och höstlovet) i vägen för våra planer. I klassen har vi haft utvecklingssamtal och några, som vill läsa lite svårare texter än de vi jobbar med i storgruppen, har bestämt sig för att sätta tänderna i den filmaktuella ”Mig äger ingen” av Åsa Linderborg. Det är en mycket kärleksfull bok om en uppväxande flicka och hennes pappa, och hur flickan först avgudar pappan, för att senare skämmas över honom och till sist acceptera honom precis som han är. För små barn är föräldrarna gudar, men när de växer upp ser de alla brister. Att klara att både se en människas förtjänster och brister på samma gång är svårt. Först måste vi inse att varken vi själva eller någon annan är perfekta.

Klassen har gjort besök på Stadsmuseet och Röda korsets huvudkontor sedan vi sist hördes av här. En utställning på Stadsmuseet som jag varmt rekommenderar heter Kvarteret Svalan. Den visar hur människor bodde och levde i City under 1600-talet. Livet verkar ha varit hårt för det flesta. Vi får lära känna några av de människor som bodde i kvarteret Svalan, bland andra en dödgrävare och en kvinna som tog sig en manlig identitet och blev soldat. Om hon inte valt att gifta sig med en kvinna hade allt säkert gått bra, men den nygifta frun anmälde sin make, som blev dömd till döden. Jag har funderat mycket på varför denna kvinna valde att leva som en man? Var det på grund av hennes sexuella läggning eller för att livet som kvinna var så olidligt?

Röda korset är spritt över hela landet (hela världen, till och med), och har sitt svenska huvudkontor på Hornsgatan. Här finns också en mycket fin träffpunkt för papperslösa, där rådgivning och olika aktiviteter erbjuds och barnen kan leka. Av deltagarna i gruppen var det några som berättade att de själva har fått hjälp av Röda korset för att hitta anhöriga. Jag vet att jag är partisk men nog är det en fantastisk verksamhet de bedriver. För den som studerar finns Röda korsets läxhjälpare på flera bibliotek. Det finns också planer på att anordna kurser i simning och cykling, vilket intresserade många i klassen.  Att kunna susa fram på sin egen cykel en varm sommardag ger en känsla av frihet som slår det mesta.

 Att kunna simma är ibland livsviktigt. Som bonus ger det skonsam motion och ett besök på simhallen är ett nästan oslagbart lördagsnöje för familjen. När jag går och badar med min egen dotter beklagar jag ofta de föräldrar som sitter påklädda längs kanterna medan barnen badar. Det är ju så mycket roligare att vara med! Och tänk om olyckan skulle vara framme? Att Röda korset anordnar kurser inom simning och cykling gör att de kommer närmare oss på folkhögskolan. Precis som vi försöker de lära ut de kunskaper som behövs i Sverige. Två olika sätt att arbeta med folkbildning.

När vi nu är inne på detta med folkbildning, vill jag också passa på att berätta att jag häromveckan besökte en gammal vän och numera även bibliotekarie på en skola i Norrort. Meningen var att jag (som också pluggar på deltid) skulle ställa frågor om folkbildning och hur man kan arbeta med det på ett bibliotek. Det blev ett inspirerande möte som fick mig att inse hur stor betydelse en ”läslots” kan ha. Att komma igång och läsa är svårt. I början går det långsamt och är mest ett hårt arbete. Vi behöver hjälp och uppmuntran för att lyckas. Ett sådant stöd kan vi ibland få hemma, ibland i skolan och andra gånger på ett bibliotek. På alla bibliotek i landet arbetar människor som älskar böcker och läsning. De är kunniga och vill hjälpa till. Om du har svårt att få fart på ditt eget läsande, gå till närmsta bibliotek och be om boktips!

Efter mitt besök i Jakobsberg hoppas jag bara att det på alla skolor ska finnas en bibliotekarie med lika stort engagemang som Clara har. Då skulle snart varenda unge sitta med näsan i en bok.

Oh, ljuva tanke!

Åsa Söderlund Dahl – Lärare ”Vi i samhället”IMG_0724

(vecka 42)

Förra veckan avslutades med fest! Att laga mat och ta med till skolan var frivilligt, men väldigt många av deltagarna på allmän kurs hade ansträngt sig för att kunna bjuda på sina allra finaste specialiteter. I dessa tider när matprogram och receptböcker ligger högst upp på tittar- och försäljningslistorna önskar jag att fler hade kunnat vara med och uppleva denna kulinariska högtidsstund. Ett långbord stod uppdukat med delikatesser från Asien, Europa, Afrika och Mellanöstern. Starkt kryddade thailändska grytor stod sida vid sida med turkiska dolmar och gudomliga kurdiska kycklingklubbor.

Det var trångt om härligheten, både på det fullastade bordet och bland de hugade matgästerna, som mot en peng i bössan för Världens Barn kunde ta för sig av allt de ville. Och efterrätterna sedan! Det vattnas i munnen bara jag tänker på dem.

Det bästa av allt var kanske ändå att hela detta stora arrangemang sköttes under fullt samförstånd och under bästa samarbete. Samad, som samordnade det hela, har en stor del av äran.

Denna vecka har inte varit fullt så festlig, i alla fall inte på skolan. Många deltagare har varit lediga under en eller två dagar för att fira Eid, så det har varit lite tystare i korridorerna än annars. De som har varit i skolan och studerat som vanligt har däremot kunnat arbeta lite extra effektivt i de halvtomma klassrummen.

I kursen Vi i samhället har vi lärt oss en del om Sveriges regerande drottningar, som hittills bara varit tre till antalet. Men mycket tyder ju på att våra två nästa regenter (om monarkin överlever i snålblåsten) kommer att vara kvinnor, så nog kan man säga att historien är aktuell även för vår samtid – och framtid.

Nästa vecka gör vi en utflykt till Söders höjder och Blockmakarens hus, och sedan stundar höstlovet. Tiden går så otroligt fort!

Åsa Söderlund Dahl – Lärare ”Vi i samhället”

IMG_0724

(vecka 41)

Det har varit två händelserika veckor sedan förra uppdateringen. Vi har hunnit med två museibesök, ett på Nordiska museet och ett på Livrustkammaren, och är nu mitt uppe i en temavecka om världens barn.

Nordiska gick vi till en kylig men vacker höstmorgon, och blev kvar i flera timmar. Där finns så otroligt mycket att se. Vi började med utställningen om mode för och nu. Vi var många som fastnade fascinerat framför en videoinstallation där man får se personer klä på sig 1700-talskläder. Alla dessa snören som skulle knytas, och alla dessa lager kläder! För att inte tala om fiskbenskorsetterna som måste ha varit vidriga att bära. Samtidigt tyckte alla att just de kläderna var väldigt vackra. Vi pratade lite om hur vackra kläder kan bli till ett fängelse som tvingar oss att anpassa vår livsstil. Kläderna ska passa oss, inte tvärtom!

Vi tittade också länge, länge på utställningen ”Dukade bord”, med festmåltider från olika sekler. Rikemansfesten från 1600-talet med en hel svan på bordet och sockrade körsbär väckte förundran. Det är också spännande att se att traditioner som känns uråldriga och eviga i själva verket bara är några generationer gamla. Potatisen var till exempel en nyhet i svenska hem fortfarande på 1800-talet, men sill har vi ätit sedan urminnes tider i det här landet. Tack och lov för att vi har lärt oss mer om mat via våra internationella kontakter, och kanske i synnerhet från invandrare i Sverige. Livet skulle vara bra tråkigt om det bara fanns sill att äta till frukost.

Utställningen om svenska traditioner är också väldigt sevärd. Allt från begravningar till studentfirande och pepparkaksbak visas där, och all information är skriven på lätt svenska.

Som uppföljning på denna historiska exposé besökte vi denna vecka Livrustkammaren, som stolt kallar sig för ”världens äldsta museum”, därför att Gustav II Adolf på 1600-talet just där ville visa upp sin blodiga skjorta med hål från en skottskada som han överlevt. Men odödlig var han inte, trots att han försökte få fienden att tro det. En dimmig morgon var olyckan framme, som alla vet som någon gång läst svensk historia.

Vi fick också se Karl XII:s leriga rock och hatten med kulhål. Men roligast var kanske den praktfulla klänningen som bars av Gustav III:s hustru, med krinolin så att den står ut nästan två meter på sidorna, och vaggan som lillprinsessan Estelle låg i när hos döptes.

Som kronan på verket avslutade vi besöket i barnens del av museet, där vi provade kungakronor och hermelinmantlar på löpande band. Vad skulle du göra om du var kung för en dag?

Den här veckan infaller internationella barndagen, vilket vi uppmärksammar på skolan. Vi har lärt oss en mycket om barnkonventionen och fått besök från Rädda Barnen. Vi lärde oss en hel del om barns utsatthet här i Sverige och att undervisning ska vara gratis. Det betyder att vi föräldrar har rätt att säga nej till att packa matsäckar och ta med skidor till skolan. Pressen är många gånger stor på föräldrar att köpa utrustning till sina barn. Och vad gör den som inte har råd? Man stannar kanske hellre hemma från skolan den dagen ”alla andra” åker till Romme på skidutflykt därför att det kostar för mycket pengar med både liftkort och mat. Eller så riskerar man att bli utpekad som fattig. Många gånger verkar det som om skolorna struntar i lagen om avgiftsfri skola, och för föräldrar är det svårt att protestera eftersom svaret ofta blir ”jaha, då kan vi inte åka på utflykt då!”

Imorgon fredag är det fest på skolan! Deltagarna lagar mat och dukar upp en stor buffé. Och alla som lämnar minst 50 kronor till Världens barn-insamlingen får äta så mycket de orkar. Kom dit vetja! Du blir mätt, gör en god gärning och får en kulturell upplevelse utöver det vanliga!

Åsa Söderlund Dahl – Lärare ”Vi i samhället”
IMG_0724

(vecka 39)

Veckans händelse var utan tvekan besöket på Käppala reningsverk. Alla klasser från allmän kurs åkte dit under samma dag, om än på lite olika tider. Känslan var mäktig när vi klev ner i de underjordiska gångarna och fick se vattnets kretslopp med egna ögon. Vi kunde inte heller låta bli att fascineras av den lilla utställningen av föremål som följt med avloppsvattnet; legobitar, en trasig fotboll, en hel del rör, en liten Nemo-badleksak som fick en längre simtur än det var tänkt. Luften där nere i tunnlarna hade en bitvis ganska mogen doft, till vissa deltagares förfäran. Men lukten till trots var det en lärorik upplevelse, lite som att kliva in i en hemlig värld. Vi åkte därifrån lite klokare än vi kom, och lovade varandra att inte spola ner skräp i toaletten.

 Inte heller kemikalier är välkomna. Varför, undrar du kanske? För att vattnets rening sker med hjälp av mikroskopiska levande organismer, som festar på smutsen i vattnet. Men de små vännerna tål inte kemikalier utan dör av dem. Och om de dör, blir inte vattnet rent. Blir inte vattnet rent, spolar vi ut gift i Östersjön. Slut med färg, nagellack och aceton alltså! Tummis?

I övrigt har denna lite kalla höstvecka varit en skön och alldeles vanlig vecka. Klassen Vi i samhället har hittat sina rutiner och det märks mer och mer att de är ett ambitiöst och hårt arbetande gäng. Det gläder mig att se. För trots att det svenska samhället fortfarande är ganska omhändertagande, kan ingen göra framsteg utan att arbeta för dem. Oavsett vilket ditt mål är, kommer du bara dit om du anstränger dig. När det gäller kunskap syns det väldigt tydligt vem som orkar lägga in den där extra växeln och vem som inte gör det.

Ofta talar vi lärare lite svepande om studieteknik som något viktigt. Begreppet rymmer många saker beroende på vad du studerar och på vilken nivå. På VIS är deltagarna ansvarstagande mödrar och hustrur. Deras liv har inte utrymme för timtals av studerande varje dag. Då blir det desto viktigare att hitta korta tillfällen att plugga.

Det viktigaste att tänka på är att tio minuter är bättre än inget. Har du bara tio minuter, använd dem då så effektivt du kan. Det andra är att det är bättre att arbeta lite och ofta, än länge och sällan. ”Hjärnan är vår viktigaste muskel” brukar jag stå och tjata om. Och faktiskt är det ju så, att samma saker som får våra kroppar att må bra, hjälper våra hjärnor att lära sig också.

Genom min lärarkarriär har jag många gånger stött på motstånd mot att läsa. Just läsning är för många de mest besvärliga man kan tänka sig. När man dessutom känner stress över att hinna med saker hemma och kanske är en ovan läsare, som så många av oss är idag när det är så mycket lättare att se en film eller öppna Facebook istället, tar det emot ännu mer.

När någon känner så, är jag alltid extra noga med att påpeka vikten av att arbeta korta stunder i taget. Kanske orkar man bara koncentrera sig i tio minuter. Då får man lägga ner boken när man märker att man börjar tänka på annat, och plocka upp den en stund senare istället. När en lärare ger dig en läxa som ska redovisas om en vecka, betyder det att du kan arbeta med läxan varje kväll i en veckas tid. Då behöver du inte jobba så länge åt gången för att komma till mål.

Det är också vanligt att man inte vill läsa på något annat språk än modersmålet. Det är så jobbigt helt enkelt när man inte förstår alla ord. ”Och ska jag verkligen behöva slå upp tjugo ord per sida”, kan en deltagare då säga lite förskräckt. Då gäller det att tänka på en sak: du kan många gånger förstå en text ganska, kanske till och med riktigt bra, trots att du inte förstår varje ord. Fastna inte på varje främmande ord, utan försök att istället förstå de stora dragen. Det kan vara så, att en berättelse är spännande att läsa trots att man inte vet exakt vad ett armborst är, för att nämna ett exempel. Det är självklart att det tar längre tid att läsa och förstå en text på ett främmande språk, men här kommer också motivationen in i bilden. Hur gärna vill du klara av det här? Har du tillräckligt stort förtroende för dig själv för att kunna säga: jag fixar det här?

Och den viktigaste frågan: för vem är det viktigt att du lyckas med dina studier? Just det, det är för din egen skull som du gör det här. Allt annat gör du kanske för någon annans skull, men studierna finns till för din skull. Gör din hjärna glad, och ge dig själv en bättre framtid på samma gång.

Astrid Lindgren skrev i sin bok Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult om sina strävsamma småländska föräldrar. När arbetet var tungt, brukade Hanna uppmana barnen: Bare dra på, bare stann inte! Samma uppmaning vill jag ge till att som kämpar med krävande studier och känner motivationen svikta.

Bare dra på!

Ulrika Sandin – Lärare ”Agera utan att diskriminera” och ”Vi i världen”
RKFHS 168

23 september 2013
Snart börjar vi!

Nu är det snart dags för höstens upplaga av distanskursen Agera utan att diskriminera! Kursen löper under tre månader med sex dynamiska dagar tillsammans på skolan här i Skärholmen. Kursen är inte färdigplanerad från början utan vi försöker följa den aktuella debatten och även ta till vara den kompetens och intressen som finns i gruppen. Under hösten kommer kursen att bestå av deltagare från både allmän och särskild kurs som går andra långa kurser på skolan, men även en hel del deltagare utifrån. Vi kan med andra ord garantera en sprudlande mångfald på kursen som förhoppningsvis ger oss många intressanta perspektiv!

Vad vill vi då? Jo, vi vill vara med och förändra och visa på den strukturella diskrimineringen och rasistiska uttryck som finns i vårt samhälle. Detta gör vi genom att utgå från de erfarenheter som vi har lärt oss av våra deltagare på skolan som själva har utsatts för diskriminering och rasism. Tillsammans försöker vi hitta strategier för påverkan. Det handlar om att bygga underifrån men också att ta hjälp av erfarna personer, organisationer, forskare och andra som har lång erfarenhet av antirasistiskt arbete. Den första kursträffen är späckad med spännande människor ni ska få träffa. Lisa Kings, forskare från Södertörns högskola kommer och berättar om sin forskning om sociala rörelser i Förorten, på torsdag kvällen kommer vi delta i EXPOs evenemang ”Hotad av mångkulturen” på kulturhuset; http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/expo/event/view/expo-och-kulturhuset-hotad-av-maangkulturen-43528 där erfarna forskare och debattörer deltar, bl a Masoud Kamali, Helen Lööw, Christer Mattson och Jonathan Lehman.

Vi kommer också i samarbete med EXPO dela ut kanelbullar på kanelbullens dag den 4/10 som en positiv antirasistisk handling. Vi vill uppmuntra till gemenskap och trevliga fikastunder!

Vi avslutar kursträffen med att delta i en interaktiv utställning på Forum för Levande historia som heter ”Spelar roll” där vi få rannsaka vår egen roll i samhället som åskådare. För er som vill går vi vidare till lämpligt ställe i Gamla Stan och lär känna varandra bättre under mer avslappnade former.

Kursens namn – Agera utan att diskriminera präglar också kursens upplägg. Meningen är att vi ska identifiera en fråga som vi gemensamt, eller individuellt vill Agera för eller emot.

Vad upprörs vi mest över?

Kvinnor som trakasseras på grund av att de bär slöja?

Sverigedemokraternas framsteg i Kyrkovalet?

Att en man med afrikanskt ursprung blir brutalt misshandlad på öppen gata?

Sverigedemokraternas kritik över att flyktingar från Syrien får permanent uppehållstillstång?

Brister i den nya lagen för rätten till vård för papperslösa?

Strukturer som tvingar barn att läsa svenska som andraspråk trots att de är födda i Sverige och har svenska som främsta språket?

Ja, listan kan tyvärr göras oändligt mycket längre…

Vad vi vill Agera emot eller för kommer vi överens om tillsammans!

 

Om du inte redan har anmält dig till kursen finns det fortfarande möjlighet att göra det här på skolans hemsida.

Jag ser fram emot att träffa er här på skolan!

Ulrika

Åsa Söderlund Dahl – Lärare ”Vi i samhället”
IMG_0724(vecka 38)

Denna vecka har gått i hälsans tecken! Alla allmänna kurser har arbetat utifrån temat miljö och hälsa. Temat inleddes med en föreläsning om näringslära och värdet av att handla ekologiskt av vår egen naturkunskapslärare Magnus. Efter föreläsningen hade många i klassen frågor och funderingar. En stor del av diskussionen kom att kretsa kring barns sockersug och hur man ska göra för att dämpa det. Många vuxna vill gärna ge barnen godis för att göra dem glada, och inser kanske inte att det ställer till problem. Svåra och viktiga frågor, där det är viktigt att inte fördöma eller peka finger åt någon, utan istället uppmuntra till nya sätt att tänka.

På eftermiddagen samma dag provade vi på lite praktisk friskvård när vi besökte Skärholmskyrkans qi gong-pass. För de flesta i klassen var qi gong en ny upptäckt, men en positiv sådan. Några undrade om det skulle vara något kristet över passet och kände kanske en oro över att sticka ut från mängden. Nervositeten släppte dock så fort vi kom i gång med övningarna, som var lugna, avslappande och enkla att göra. Ett tips för alla som vill hitta sätt att varva ner i vardagen!

Under onsdagen fick vi ta ytterligare del av Magnus expertkunskaper när han föreläste om sin egen hjärtefråga: miljögifter. Många fnissade lite när de fick höra att rester av p-piller hamnar i Östersjön och gör fiskar sterila. Men på samma gång blev det en tankeställare för oss alla. Vi fick lära oss om allergier och astma som troligen orsakas av de giftiga rengöringsmedlen som vi använder så frikostigt för att det ska lukta gott hemma. Som tur är finns det sätt att undvika dem. Man kan använda såpa istället och tvätta fönstren med miljövänligt diskmedel.

 I klassrummet efteråt började vi också prata om olika gamla husmorsknep för rengöring. Ättika är t ex väldigt användbart när man städar. Någon visste dessutom att majonnäs tar bort rester av klistermärken på möblerna hemma. Fler tips för att städa miljövänligt finns på Naturskyddsföreningens hemsida.

Men hälsa och miljö är inte allt här i världen. (Förlåt Magnus!) Det finns mycket man behöver kunna och veta. I svenskan har vi fortsatt arbeta med grammatik. Nu är det adjektivböjningarna som sätter myror i huvudet på våra deltagare. Vi har också skrivit dikter med inspiration från Mio, min Mio.

Och ryktesvägen har jag hört att deltagarna fick en viktig och förhoppningsvis lärorik genomgång av regeringens budgetförfarande av vikarien Micke. Tänk att man kan hinna med så mycket nyttigheter, men ändå ha det trevligt!

Nästa vecka ser vi fram emot att besöka Käppala reningsverk som ett ytterligare steg i miljötemat. Vad händer egentligen med allt vi spolar ner i avloppet? Nu ska vi få se med egna ögon!

Åsa

Åsa Söderlund Dahl – Lärare ”Vi i samhället”
IMG_0724
Terminsstarten (vecka 37)

Det nya läsåret är igång på allvar nu! Deltagarna har hunnit lära känna varandra och mig, deras kursansvariga lärare, och tillsammans har vi börjat skapa rutiner för våra gemensamma vardagar. Deltagarna i klassen har till exempel bestämt vilka dagar som ska vara våra fikadagar.

En enkel sak, kan tyckas, men ändå så viktig. När vi sitter ner tillsammans runt ett bord ser vi varandra i ögonen. Under lektionstid är blickarna istället oftast uppmärksamt riktade mot tavlan. När vi äter tillsammans är vi inte längre lärare och deltagare, utan en grupp av vänner som uppskattar varandras sällskap och upptäcker nya saker hos varandra. Deltagarna kommer från världens alla hörn, och vi har mycket att lära av varandra! Under ett fritt samtal, som kan uppstå runt ett fikabord, kan nya tankar och idéer hitta näring och kraft till att spira fram.

Men nog har vi hunnit studera en hel del också. Klassen har börjat läsa en bok tillsammans, Astrid Lindgrens Mio min Mio. Vi njuter alla av det poetiska språket (”han färdas genom dag och natt”, ”brödet som mättar hunger” osv) och deltagarna har skrivit egna dikter, inspirerade av boken. Som ciceron genom berättelsen om Mio har vi Anna Sandqvist, blivande folkhögskollärare som gör praktik hos oss en dag i veckan.

Vi har också hunnit gå igenom (nästan) allt som finns att veta om substantiv, och mer grammatik kommer det att bli under året. Många av deltagarna säger att de vill bli bättre på just grammatik. Mitt svar är alltid det samma: att plugga in ordklasser och satsdelar är bra, men för att kunna skriva och tala korrekt krävs det att man övar på språket, hela tiden, varje dag. Läs tidningen, även om du inte förstår alla ord. Gå till biblioteket och låna en bok till dig själv. Den lättlästa sektionen brukar rymma många olika titlar. Sätt på radion när du lagar mat, och lyssna på ett pratprogram. Se ett svenskt program på TV. Och, när det är möjligt: hitta vägar för dig själv att träffa svensktalande personer. Gå med i en förening. Bli frivillig i Röda korset. Småprata med en åldring som matar duvor på en bänk. Alla dessa saker är sådant som du själv blir glad av att göra. Att bli en fena på svenska behöver alltså inte vara särskilt jobbigt.

I onsdags hade vi besök av journalisten och författaren Johanna Langhorst, som höll en föreläsning om sin bok ”Förortshat”. Personligen uppskattade jag att hon poängterade att Sveriges farligaste platser inte är vare sig Rosengård eller Rinkeby, utan de betydligt tjusigare Medborgarplatsen och Stureplan.

Det finns oändligt många saker som är viktiga och bra att kunna, men kanske är det viktigaste att kunna rädda liv? Under den här veckan har vi haft besök av Röda Korsets första hjälpen-utbildare. Deltagarna fick svar på många frågor om barn som sätter i halsen eller bränner sig på hett kaffe (varje förälders mardröm). Vi fick också prova att lägga varandra i stabilt sidoläge göra hjärt-lungräddning på dockor. Men det viktigaste av allt, sade Röda korsaren Bosse, är att vara en medmänniska. Håll handen tills ambulansen kommer. Titta personen i ögonen. Prata, också med den som är medvetslös. Du kan vara ängeln som ger trygghet till en person i nöd.

Den närmsta veckan ser vi fram emot att börja arbeta med ett tema om hälsa. Första hjälpen blev en fin inledning på det. Studiebesök kommer det också att bli…

Fortsättning följer!

 

/Åsa

One response to “Åsas blogg

  1. Pingback: Åsas blogg! | Röda Korsets Folkhögskola·

Kommentarer inaktiverade.