Pija bloggar från Kenya

Pija Johansson, kursansvarig för Uppdrag världen, bloggar från kursens resa i Kenya

IMG_0501

Dagarna flyter förbi, nya intryck, nya minnen, svetten som rinner längs med ryggen. Vi har nu varit i Kenya i ca 2 veckor och det mesta flyter på i kidogostyle – det vill säga ett långsamt tempo framåt. Kidogo pamoja, sakta, tillsammans.
Vi lämnade Sverige med kyla i våra leder, tårarna över de där hemma, det trygga vi visste om. Flygresan till Kenya känns avlägsen nu när jag sitter i ett varmt Kisumu i västra Kenya.

Den första veckan tillbringade vi i Nairobi, landets huvudstad. Vi bodde i ett område uppkallat efter Karen Blixen, den danska överklassdamen som gifte sig till en titel mot att den utfattige baron von Blixen fick ett kapital. Karen Blixen försökte sig på att odla kaffe, men syrahalten på bönorna blev för hög och när kaffeplantagen brann gav hon upp. Karens öde att inte kunna välja vem hon skulle leva med, eller hur gör mig förundrad men påminner mig likväl om att det existerar i olika kontexter världen över.

Det slår mig också att Karen tog sitt öde med en stark vilja och mod. Trots att hon var rädd för att drabbas av solen bar hon alltid dubbla hattar, trots att mannen hon gifts bort med inte var närvarande lyckades hon inte bara driva en kaffeplantage, bli vän med de olika folkgrupper som arbetade på hennes farm och som hon gav medicinsk hjälp när de var sjuka, trots detta vågade hon leva. Hon skaffade sig en älskare, en äventyrare som dog i en flygplanskrasch och som hon begravde med utsikt över Ngong Hills (massaiiernas ord för knoge).

Här i Kenya känns liv och död så mycket närmare varandra, kanske något vi tappar i ett industrialiserat och ‘utvecklat’ Sverige?
Under vår första vecka kunde vi acklimatisera oss, bakom murar vill säga. Nariobi omges av hus med murar omkring och en oavsett om den är falsk eller ej en känsla av trygghet. Det är vackert i Karen och Langata, grönt och höga kullar runtomkring. Människor stretar på till och från arbetet, gåendes, i matatus, i långa bilköer.

Den första veckan innehöll även ett besök på Förenta Nationernas kontor där bland annat UNEP och UNHABITAT finns. Vi fick de breda penseldragen över urbaniseringen som sker över världen, så även i Kenya. Vi fick även se i action hur de manliga positionerna kan prata fritt och ur ett forskarperspektiv medans de kvinnliga positionerna är inrepeterade föreläsningar. Ett besök på Nationalmuseum gav oss en inblick i människans uppkomst, landets historia, fauna och alla fåglar. En lång varm bilkö dit och hem, men väl värt besöket. Vi gav oss djupare in i den kenyanska kulturen och hur Röda Korset arbetar på plats, ett besök på Röda Korsets bransch i Karen gav oss ett fint samtal och en intressant insikt. Maureen var den som höll i trådarna och Naomi följde tätt efter. Två starka, tuffa kenyanskor som vet att ta plats. Såklart fick killarna utrymme att prata och berätta om branschen – Felix, Duncan och Robert.

Med ett bagage av intryck gav vi oss västerut, mot Kisumu. Vägen har renoverats och det vi färdades på var inte den reaggeroad jag minns. Skönt att se och känna att infrastrukturen förändras till det bättre. Det är en politisk överenskommelse vi färdas på – Kenyatta och Odinga. Två stora politiker som enades om ett vägbygge för landets framtida transporter.

Våra dagar i Kisumu har innehållit ett närmare samarbete med Kenyanska Röda Korset som välkomnat oss med öppna armar. Kursdeltagarna jag reser med har sugit i sig alla chanser att vara med, förstå och reflektera. Vi pratar hela dagarna och skrattar, förundras och frustreras. För det är en speciell resa, till ett speciellt land, med en helt annan kultur, föreställningar och tankesätt än det vi upplever där hemma. Samtidigt kan vi förstå strukturerna och skapa minnen.
Vi besökte branschen den första dagen. Där fick vi en genomgång av vad Kenyanska Röda Korset arbetar med. Katastrofarbete, sociala verksamheter såsom kuratorsamtal och mycket mer. Dagen efter besökte vi Isaac Oburu som är chairman för Röda Korsetss Ungomsförbund i Kisumu. Han arbetar på en ungdomsorganisation som heter Youth Alive! Organisationen samlar grupper med unga kvinnor och män och pratar om det de kallar för genderbased violence, detta är främst våld mot kvinnor. Deras uppdrag är att kommunicera, informera och forma grupper i de mindre communities så att ungdomarna kan få en väg framåt i livet. Ett exempel är ett mentorsprogram de implementerat där unga kvinnor får välja ett område de är intresserade av och få kontakt med en kvinnlig mentor som arbetar med detta. Detta ökar möjligheten till arbete och känslan av att känna igen sig, se sin framtid. öka självkänslan och självförtrooendet.

En dag besökte vi Tip-Top som är en förskola i Nyalenda. Nyalenda är ett stort så kallat ‘slumområde’ eller informellt bostadsområde med ett annat namn, snirkliga, krokiga, rödbruna småvägar där kor, getter och tuk-tuks tar sig fram. Det var riktigt varmt den dagen och vi gick i den heta, stekande solen. Tip-Top är en förskola för de barn som bor i Nyalenda. Förskolan ger barnen en möjlighet att träna sig i allt vad ett barn behöver innan man börjar den riktiga skolan. Joyce som är lärare är snäll och sträng, barnen sitter vid sina bänkar och skriver i skrivböcker. Joyce prickar ut bokstäver åt dem som de kan fylla i. Det förskolan saknar är material till exempel böcker, men även möjligheten att äta lunch. Organisationen Friends Pioneer samarbetar på plats och med stort stöd från Sverige. Vanliga människor i Sverige som ger lite av sina pengar för att barnen på Tip-Top ska få en skrivbok eller en penna. Saker vi tar för självklart i det svenska skolsystemet. Barn med samma behov och lust att lära, var de än befinner sig, var de än fötts.

Den första veckan genomförde vi även en Första Hjälpen-kurs kenyanska Röda Korsets regi. Instruktörerna var Eric och Jack två sjuksköterskor, Jack arbetar med Kenyanska Röda Korsets ambulansservice i Kisumu, som är en av två ambulanser i Kisumuområdet. Det var en lärorik dag på så många sätt. 8 svenska, tuffa, unga kvinnor tillsammans med ca 10 tysta luokillar. Killarna var bland annat chaufförer och egna företagare som såg vikten av att kunna första hjälpen. Kidogo lärde vi känna varandra, kidogo kunde vi bära varandra och lägga varandra i framåtstupa sidoläge. Jag misstänker att de sett mer av olyckor i sin vardag än jag kommer att göra under hela mitt liv. Jag kommer alltid att minnas kommentaren från en av killarna, Fredrick: I will be seen as a doctor when I come home.

Intresset, nyfikenheten, vikten av att lära sig. Kunskap vi tar för given.