Röda Korsets folkhögskola hade i början av februari en snabbkurs i videoproduktion för Röda Korset i Uganda. Åtta kursdeltagare gick en tvådagars kurs där de handleddes av folkhögskolans dokumentärfilmslärare Birger Nilsson. Under de två dagarna producerades två filmer om en viktig verksamhet inom Röda korset i Uganda; Blodbanken. Se filmerna här:
Blood bank the proccess
Blood safety
Ett blogginlägg från Olivia Gilbertsson, deltagare på kursen Uppdrag Världen som just nu befinner sig i Kenya
6 februari 2015
Igår besökte vi St Peter Nanga mixed Secondary school i Nyalenda för att följa upp menskoppsprojektet som förra årets kursdeltagare, Olivia och Eric påbörjade. Nuförtiden är det Röda Korset i Kisumu som håller igång projektet genom att göra uppföljningsbesök och höra hur det går för tjejerna ute i skolorna. Maryvita är en av de som är engagerad och vid ett-tiden på eftermiddagen mötte hon upp oss; Moa, Erica, Agnes, Pija och jag alldeles innanför skolgrinden.
Vi samlades i ett klassrum tillsammans med tolv tonårstjejer för att dela deras och våra tankar om menskoppen som de fått året innan. Rummet bubblade av olika funderingar om menskoppen och kroppen i en timma ungefär, fastän vi bara tänkt oss tio minuter. Det ritades på tavlan och delades ideér och tips. Jag var glad över att få träffa tjejerna och få prata med dom, men samtidigt lite fundersam över de motgångar de upplevde. Dels så verkade många av tjejerna fortfarande känna sig ganska obekväma med menskoppen och bara vågat sig på att prova den en gång. Den satt obehagligt, gjorde ont att sätta i eller att ta ur, och det fanns alltid en oro över att den skulle kunna läcka. Vi uppmuntrade tjejerna att försöka sig på den några gånger till, berättade att det tar lite tid innan en vänjer sig vid den, och delade olika tips så som avslappning, lite vaselin eller ett extra skydd, för att känna sig lite tryggare och minska obehaget. Menskoppen är som vilket menskydd som helst och läcker varken mer eller mindre och gör heller inte mer eller mindre ont. Men precis som med allt annat måste varje kropp vänja sig vid användningen av ett specifikt mensskydd. Ett annat hinder för tjejerna var bristen på rinnande vatten och bristen på avskildhet. Utrymmet vid latrinerna delades med killarna på skolan och utan ett handfat kunde tjejerna varken sköta sin personliga hygien eller sköljning av menskoppen mellan användningen. Efter samtalet med tjejerna delade vi detta med rektorn och jag hoppas att han tog till sig vad vi sa. Tydligen fanns det redan toaletter med vatten på skolområdet, men de hade inte invigts än. En annan tanke som uppkom var att dela ut fler menskoppar till ytterligare tjejer på skolan och samtidigt undervisa mer om mens och den kvinnliga kroppen.
Studera på folkhögskola i Stockholm, men med möjlighet att resa utomlands och göra ett fördjupningsarbete! Hos oss kan du går en filmkurs, läsa om mänskliga rättigheter eller ta reda på hur man blir ledare för en hållbar värld. Klicka dig fram i menyn ovan under ”profilkurser” och kontakta oss gärna för mer information!
Någa av deltagarna på kursen Ledarskap för en hållbar värld befinner sig i Costa Rica för praktik och projektarbete.
Följ deras resa här: http://cirsu.blogg.se/
Pija Johansson, kursansvarig för Uppdrag världen, bloggar från kursens resa i Kenya
Dagarna flyter förbi, nya intryck, nya minnen, svetten som rinner längs med ryggen. Vi har nu varit i Kenya i ca 2 veckor och det mesta flyter på i kidogostyle – det vill säga ett långsamt tempo framåt. Kidogo pamoja, sakta, tillsammans.
Vi lämnade Sverige med kyla i våra leder, tårarna över de där hemma, det trygga vi visste om. Flygresan till Kenya känns avlägsen nu när jag sitter i ett varmt Kisumu i västra Kenya.
Den första veckan tillbringade vi i Nairobi, landets huvudstad. Vi bodde i ett område uppkallat efter Karen Blixen, den danska överklassdamen som gifte sig till en titel mot att den utfattige baron von Blixen fick ett kapital. Karen Blixen försökte sig på att odla kaffe, men syrahalten på bönorna blev för hög och när kaffeplantagen brann gav hon upp. Karens öde att inte kunna välja vem hon skulle leva med, eller hur gör mig förundrad men påminner mig likväl om att det existerar i olika kontexter världen över.
Det slår mig också att Karen tog sitt öde med en stark vilja och mod. Trots att hon var rädd för att drabbas av solen bar hon alltid dubbla hattar, trots att mannen hon gifts bort med inte var närvarande lyckades hon inte bara driva en kaffeplantage, bli vän med de olika folkgrupper som arbetade på hennes farm och som hon gav medicinsk hjälp när de var sjuka, trots detta vågade hon leva. Hon skaffade sig en älskare, en äventyrare som dog i en flygplanskrasch och som hon begravde med utsikt över Ngong Hills (massaiiernas ord för knoge).
Här i Kenya känns liv och död så mycket närmare varandra, kanske något vi tappar i ett industrialiserat och ’utvecklat’ Sverige?
Under vår första vecka kunde vi acklimatisera oss, bakom murar vill säga. Nariobi omges av hus med murar omkring och en oavsett om den är falsk eller ej en känsla av trygghet. Det är vackert i Karen och Langata, grönt och höga kullar runtomkring. Människor stretar på till och från arbetet, gåendes, i matatus, i långa bilköer.
Den första veckan innehöll även ett besök på Förenta Nationernas kontor där bland annat UNEP och UNHABITAT finns. Vi fick de breda penseldragen över urbaniseringen som sker över världen, så även i Kenya. Vi fick även se i action hur de manliga positionerna kan prata fritt och ur ett forskarperspektiv medans de kvinnliga positionerna är inrepeterade föreläsningar. Ett besök på Nationalmuseum gav oss en inblick i människans uppkomst, landets historia, fauna och alla fåglar. En lång varm bilkö dit och hem, men väl värt besöket. Vi gav oss djupare in i den kenyanska kulturen och hur Röda Korset arbetar på plats, ett besök på Röda Korsets bransch i Karen gav oss ett fint samtal och en intressant insikt. Maureen var den som höll i trådarna och Naomi följde tätt efter. Två starka, tuffa kenyanskor som vet att ta plats. Såklart fick killarna utrymme att prata och berätta om branschen – Felix, Duncan och Robert.
Med ett bagage av intryck gav vi oss västerut, mot Kisumu. Vägen har renoverats och det vi färdades på var inte den reaggeroad jag minns. Skönt att se och känna att infrastrukturen förändras till det bättre. Det är en politisk överenskommelse vi färdas på – Kenyatta och Odinga. Två stora politiker som enades om ett vägbygge för landets framtida transporter.
Våra dagar i Kisumu har innehållit ett närmare samarbete med Kenyanska Röda Korset som välkomnat oss med öppna armar. Kursdeltagarna jag reser med har sugit i sig alla chanser att vara med, förstå och reflektera. Vi pratar hela dagarna och skrattar, förundras och frustreras. För det är en speciell resa, till ett speciellt land, med en helt annan kultur, föreställningar och tankesätt än det vi upplever där hemma. Samtidigt kan vi förstå strukturerna och skapa minnen.
Vi besökte branschen den första dagen. Där fick vi en genomgång av vad Kenyanska Röda Korset arbetar med. Katastrofarbete, sociala verksamheter såsom kuratorsamtal och mycket mer. Dagen efter besökte vi Isaac Oburu som är chairman för Röda Korsetss Ungomsförbund i Kisumu. Han arbetar på en ungdomsorganisation som heter Youth Alive! Organisationen samlar grupper med unga kvinnor och män och pratar om det de kallar för genderbased violence, detta är främst våld mot kvinnor. Deras uppdrag är att kommunicera, informera och forma grupper i de mindre communities så att ungdomarna kan få en väg framåt i livet. Ett exempel är ett mentorsprogram de implementerat där unga kvinnor får välja ett område de är intresserade av och få kontakt med en kvinnlig mentor som arbetar med detta. Detta ökar möjligheten till arbete och känslan av att känna igen sig, se sin framtid. öka självkänslan och självförtrooendet.
En dag besökte vi Tip-Top som är en förskola i Nyalenda. Nyalenda är ett stort så kallat ’slumområde’ eller informellt bostadsområde med ett annat namn, snirkliga, krokiga, rödbruna småvägar där kor, getter och tuk-tuks tar sig fram. Det var riktigt varmt den dagen och vi gick i den heta, stekande solen. Tip-Top är en förskola för de barn som bor i Nyalenda. Förskolan ger barnen en möjlighet att träna sig i allt vad ett barn behöver innan man börjar den riktiga skolan. Joyce som är lärare är snäll och sträng, barnen sitter vid sina bänkar och skriver i skrivböcker. Joyce prickar ut bokstäver åt dem som de kan fylla i. Det förskolan saknar är material till exempel böcker, men även möjligheten att äta lunch. Organisationen Friends Pioneer samarbetar på plats och med stort stöd från Sverige. Vanliga människor i Sverige som ger lite av sina pengar för att barnen på Tip-Top ska få en skrivbok eller en penna. Saker vi tar för självklart i det svenska skolsystemet. Barn med samma behov och lust att lära, var de än befinner sig, var de än fötts.
Den första veckan genomförde vi även en Första Hjälpen-kurs kenyanska Röda Korsets regi. Instruktörerna var Eric och Jack två sjuksköterskor, Jack arbetar med Kenyanska Röda Korsets ambulansservice i Kisumu, som är en av två ambulanser i Kisumuområdet. Det var en lärorik dag på så många sätt. 8 svenska, tuffa, unga kvinnor tillsammans med ca 10 tysta luokillar. Killarna var bland annat chaufförer och egna företagare som såg vikten av att kunna första hjälpen. Kidogo lärde vi känna varandra, kidogo kunde vi bära varandra och lägga varandra i framåtstupa sidoläge. Jag misstänker att de sett mer av olyckor i sin vardag än jag kommer att göra under hela mitt liv. Jag kommer alltid att minnas kommentaren från en av killarna, Fredrick: I will be seen as a doctor when I come home.
Intresset, nyfikenheten, vikten av att lära sig. Kunskap vi tar för given.
