Kenya 23 dagar senare

Oj vad jag tycker det är svårt att skriva inför andra om mina upplevelser. Resedagbok har jag kört med så länge jag kan minnas; det är skönt och viktigt för mig att skriva om mina upplevelser, möten, intryck och känslor. Sen är det värdefullt att ha på print när jag kommer hem. Att skriva så att andra ser är däremot en helt annan grej för mig. Jag har så svårt att selektera. Kan inte välja ut vad jag ska dela med mig av. Möter så mycket fantastiska människor varje dag och är med om fascinerande situationer, kanske är det helt enkelt så att jag får lite prestationsångest. Känner inte att mina ord ger min upplevelse rättvisa. Men här kommer ett försök efter snart tre veckor i Kenya och jag tänkte delge er mina två senaste dagar i Kisumu, trettonde och fjortonde februari 2014.

DSCN1575

Efter att vi först träffats på torsdagmorgonen och haft möte med Victor som är branch co-ordinator på Kenyan Red Cross (KRC) Kisumu branch var vi fyllda av spännande ideér och planer inför kommande veckan. Då väntar bland annat besök på UNICEF, jobb med projektet ”Light up Nyalenda” samt visit på ett projekt mot Jiggers (sandloppor) som KRC stödjer.

Resten av dagen gick i menskopparnas tecken. Jag hängde med Olivia och Eric till Kondele Primary School för att prata om deras projekt som heter My life My rights. De har blivit sponsrade av det danska förtaget OrganiCup med 150 stycken menskoppar som de ska försöka nå ut med till flickor som inte går till skolan de dagar de har mens då dom inte har råd med mensskydd.

Genialiskt projekt tycker jag. Främst tycker jag att det är genialiskt på grund av sättet de har byggt upp projektet på, hur de tänkt på vilka risker och problem som kan tänkas uppstå och hur de kommer att arbeta med uppföljningen. Långsiktighet i sånt här arbete är så viktigt. http://mylifemyrights.wordpress.com/

IMG_5783_Fotor

Vi fick träffa ca 30 tjejer som alla är runt 14 år samt deras lärare Mrs Agure. De fick en demonstration av hur menskoppen fungerar och en introduktion till projektet. Nästan alla tjejer ställde minst varsin fråga och jag blev glad över hur modiga och frågvisa dom var. Jag försökte föreställa mig lite snabbt i huvudet om vi istället hade stått framför en grupp med svenska fjortonåringar och pratat om samma känsliga ämne.  Undrar om vi hade fått samma frågor och reaktioner.. Förmodligen inte.

Idag, fredag den fjortonde februari besökte jag, Olivia och Eric en stödgrupp för HIV -positiva kvinnor. Med oss hade vi Jeff som är vice ordförande för ungdomssektionen. Vi hade hyrt en bil till idag eftersom vägarna till Usoma ungefär en halvtimme utanför Kisumu var för dåliga för att sedvanligt sätta oss i en tuk tuk. När vi kom fram till samhället Usoma vid Victoriasjön hade nästan hela gruppen samlats i skuggan under ett träd bredvid den lokala vårdcenralen. Gruppen som består av ca 20 kvinnor mellan 21-56 år pratade öppet om sin HIV-status och uttryckte hur viktigt det var med en meningsfull sysselsättnig för att kunna försörja sina familjer. De har tillsammans försökt starta inkomstbringande aktiviteter som till exempel kycklinguppfödning och grönsaksodling, men  de förklarade att det inte helt lätt att hålla det rullande. Vi ska försöka organisera så att Victor från Kenyan Red Cross kan komma dit och möta kvinnorna så att de får tala om vilka behov de har och kanske kan de få samma stöd som liknande grupper i området får från KRC. 

Många av kvinnorna nämnde att det är svårt att ta sig till stan för att få tag på mediciner. De önskar att det skulle gå att skaffa sin bromsmedicin på den lokala vårdcentralen i Usoma.

DSCN1699

En av kvinnorna i gruppen är Anna Akini Omedo. Hon är 55 år gammal och har levt med HIV i tio års tid. Hon har tio egna barn och är till och med gammel-mormor sin unga ålder till trots. Hon uttrycker att gruppen är viktig för henne och att hon lärt sig att stå upp för sig själv på ett annat sätt med hjälp av de andra kvinnorna i gruppen. Hon drömmer om att tillsammans med ett par av de andra kvinnorna kunna köpa en liten kvarn för att mala majsmjöl till försäljning och på så sätt få en inkomst och kunna trygga sina barns skolgång.

Vi spenderade omkring tre timmar hos dom här starka kvinnorna som kämpar mot stigmatisering och som väljer att ta tag i och förändra sin egen situation. Det var som alltid när man möter nya spännande människor tråkigt att säga hej då, men det var ett avsked med skratt och kramar.

På hemvägen stannade vi på ett ställe och käkade lunch. Det var som taget ur en reklam för dukoral eller twinrix, men dom ställena har oftast den bästa maten. Och här passar väl uttrycket som vi ofta ironiskt brukar använda här- YOLO.

Vi beställde lokala rätter som zukumawiki, kryddad kyckling, ris och ugali. Gott. Vi bjöd vår chaufför Jack på lunch också och notan för fyra personer landade på 250 KSH som motsvarar ungefär 20 svenska kronor. Då kan man tänka på att dricksa litegrann och medverka till Schysst resande, där en viktig del också är att stärka lokala företagare och göra medvetna val i allt från vart man äter och hur man bor.

 

Li Berglund
Kursdeltagare
Uppdrag Världen, Röda Korsets Folkhögskola