Brev från Kenya

Förändringens vindar

Vi har nu varit i Kenya en kort tid men upplevt mycket. Från tutande bilar i Nairobi och ett av världens största informella bostadsområden (Kibera) har vi nu landat ett par dagar i en mindre stad i västra Kenya. I Kisumu som staden heter där vi vistas en stund i våra liv bor vi granne med Nyalenda, staden eget informella bostadsområde. Här bor ca 500 000 människor och lever som mäniskor gör mest. De går upp på morgonen, går eller cyklar till skola och jobb, äter frukost vid gatuköken och skrattar, pratar och reflekterar över livet.
Idag åskar det, stora moln hopar sig över himlen när vi närmar oss Kisumubranchens kontor. Vi stannar en stund och pratar med de volontärer som är där. En gammal vän till mig, Sam, kommer fram och pratar. Som folk gör mest. Hur är det med din mamma? Barnen mår bra? Hur har du det i Sverige? Vad roligt att du kommit tillbaka? Hur länge stannar du?
Frågor som folk frågar mest, frågor som skapar band och värde.

Vi åker till en organisation som jobbar med barn och unga som blivit smittade av hiv. De välkomnar oss med värme och leenden. De berättar om sitt arbete som går ut på att barn och unga ska få tillgång till att testa sig och att prata med någon vuxen om det visar sig att de är hivpositiva.
Vi står i ett litet, litet rum med endast två stolar, de har inte haft budget att köpa stolar till kontoret. Så vi står, svetten rinner och jag antecknar flitigt vilket gör att svetten rinner ännu mer.

Barn mellan 8-12 år kan komma och få testa sig, de kan få vara med i grupper och dela sina erfarenheter och tankar om sin status. De kan få en chans att vara med andra barn i samma situation. Och de kan få tillgång till flera vuxna. Alla barn har rätt till vuxna som kan stötta dem och vägleda dem i sina tankar om livet, kompisar och vad som kommer att hända. Lika viktigt som att barnen får stöd berättar Malin på organisationen, är det att föräldrar eller vårdnadshavare får utbildning i hur de ska bemöta sina barn och prata om h-ordet.
I västra Kenya är prevalensen för hiv runt 25 %, det högsta i landet. I vissa delar ännu högre.
Barn som är 13-16 år pratar de sex med, om att inte ha sex för tidigt och om en ändå tänkt ha sex, vikten av att skydda sig mot inte bara hiv utan även sexuellt överförbara sjukdomar och att bli med barn. De har flera grupper som kommer på regelbunden basis för att prata, umgås, hänga och spela spel. Få vara den de är en stund utan fördomar.
Molnen hopar sig, det ser ut att bli regn till kvällen. Kanske ett uppfriskande regn som sköljer bort fördomar och stigmatisering av vad hiv är, hur en hivsmittad person ser ut eller lever. Fördomar som reser murar mellan mäniskor.

Murar finns det gott om och traditionella uppfattningar. En sådan är om homosexualitet. Homosexualitet är förbjudet i Kenya, likaså att sälja sex. Båda har det gemensamt med barnen att prevalensen för hiv är hög. Möjligheten att komma ut och prata om sin identitet eller kärleksliv är mycket, mycket liten och fördomarna är många.
Vi åker vidare för att träffa en organisation som arbetar med män som har sex med män och kvinnliga sexarbetare. Vi välkomnas av de som jobbar där och de svarar tålmodigt på våra frågor. Även här arbetar de med att forma grupper där män eller sexarbetare kan prata, testa sig och dela erfarenheter. Jag frågar i vilket syfte de flesta kommer hit. Svaret är att få kondomer och glidmedel. Om en man kommit hit och testat sig, men testet är negativt får han vara med i en stödgrupp då undrar jag vidare. Ja självklart vi uppmuntrar honom att delta. Det är problematiskt att avslöja sin identitet, det finns så många traditionella uppfattningar. Men, säger han som är chef, vem vet om 30 eller 50 år så kommer det att förändras även här. Så som ni har det i Europa.

Jag är imponerad av dessa organisationers strävan efter förändring och glad över likheterna med den folkbildning vi försöker driva i Sverige. Vad händer egentligen när mäniskor får sätta sig ner och dela erfarenheter? Vi åker hemåt efter en lång och svettig dag, tysta av alla intryck som vi fått uppleva. Åskan dundrar och äntligen kommer regnet. Det öser ner och för en kort stund har den dammiga gatan förändrats. Mäniskor står tillsammans under ett tak och väntar, pratar lite innan regnet sakta slutar.

Pija Johanson
Kursansvarig Uppdrag Världen

Annonser