Tema Kärlek på Röda Korsets Folkhögskola

Bild

Under tre dagar i samband med Alla hjärtans dag frossade vi i kärlek på Röda Korsets folkhögskola!


Vi fick både ”smärta och hjärta”. Deltagarna delade med sig av hur de ser på kärlek presenterat på hjärtan. Vi jobbade även med den smärtsamma sidan av kärlek vad gäller stigmatisering pga HIV och aids och brottades med problematiken kring kvinnors rättigheter till sin egen kropp. Deltagare från skolan som har engagerat sig i Fattakampanjen eldade upp oss ordentligt. Här kommer ett brev som Denise i kursen Sikta mot högskolan skrev efter de tre dagarna;

”Vi alla är rädda för det okända, men det okända är det som finns i vår vardag men väljer att blunda för.
Innan vår föreläsning med Noaks Ark om hiv och aids var jag okunnig och rädd. Rädd för det jag trodde att jag visste men egentligen hade noll kunskap om. Rädd för att bli smittad från sår till sår men något som jag nu vet inte går. Okunnig var jag igår men kunnigare idag.

Jag vet idag efter vår andra föreläsning med Fatta att många av mina systrar i Sverige blir våldtagna och hotade till att ha sex. Och att många av mina systrar är rädda och tysta om det.
Jag vet att mina systrar som varit med om detta är rädda för att bli diskriminerade, uthängda eller utsatta för våld och hot dem pratar om det, men att ligga tyst med sina tankar är det värsta dem vet. Men var starka mina systrar.

Och till alla mina män där ute som något inte gjort men känner sig utpekade, ni ska veta att det inte är ert fel. Det är inte ert fel att det finns hemska män med ett sådant omänskligt sinne som våldför sig på jordens kvinnor och sedan går och lägger sig om natten som om inget har hänt.
Det är inte ert fel att vissa män inte hyllar kvinnor som är anledningen till människans överlevnad och hellre vill se dem lida. Det är inte ert fel

Men det är ert jobb att lära yngre män, bröder och söner att kvinnor är det värdefullaste på jorden. Det är ert jobb att lära dem att nej betyder nej och inget annat. Och det är ert jobb mina systrar att sluta känna skam och stå upp för er själva och era medsystrar. Det är ert jobb att lära våra yngre kvinnor och döttrar att aldrig frukta en man för tillsammans är vi starkare.

Det är ert jobb mina systrar runtomkring att bryta tystnaden om våldet och övergrepp så att inga nya generationer också behöver plågas på natten av deras tankar.”

Denise Nyori
Sikta mot Högskolan

Kenya 23 dagar senare

Oj vad jag tycker det är svårt att skriva inför andra om mina upplevelser. Resedagbok har jag kört med så länge jag kan minnas; det är skönt och viktigt för mig att skriva om mina upplevelser, möten, intryck och känslor. Sen är det värdefullt att ha på print när jag kommer hem. Att skriva så att andra ser är däremot en helt annan grej för mig. Jag har så svårt att selektera. Kan inte välja ut vad jag ska dela med mig av. Möter så mycket fantastiska människor varje dag och är med om fascinerande situationer, kanske är det helt enkelt så att jag får lite prestationsångest. Känner inte att mina ord ger min upplevelse rättvisa. Men här kommer ett försök efter snart tre veckor i Kenya och jag tänkte delge er mina två senaste dagar i Kisumu, trettonde och fjortonde februari 2014.

DSCN1575

Efter att vi först träffats på torsdagmorgonen och haft möte med Victor som är branch co-ordinator på Kenyan Red Cross (KRC) Kisumu branch var vi fyllda av spännande ideér och planer inför kommande veckan. Då väntar bland annat besök på UNICEF, jobb med projektet ”Light up Nyalenda” samt visit på ett projekt mot Jiggers (sandloppor) som KRC stödjer.

Resten av dagen gick i menskopparnas tecken. Jag hängde med Olivia och Eric till Kondele Primary School för att prata om deras projekt som heter My life My rights. De har blivit sponsrade av det danska förtaget OrganiCup med 150 stycken menskoppar som de ska försöka nå ut med till flickor som inte går till skolan de dagar de har mens då dom inte har råd med mensskydd.

Genialiskt projekt tycker jag. Främst tycker jag att det är genialiskt på grund av sättet de har byggt upp projektet på, hur de tänkt på vilka risker och problem som kan tänkas uppstå och hur de kommer att arbeta med uppföljningen. Långsiktighet i sånt här arbete är så viktigt. http://mylifemyrights.wordpress.com/

IMG_5783_Fotor

Vi fick träffa ca 30 tjejer som alla är runt 14 år samt deras lärare Mrs Agure. De fick en demonstration av hur menskoppen fungerar och en introduktion till projektet. Nästan alla tjejer ställde minst varsin fråga och jag blev glad över hur modiga och frågvisa dom var. Jag försökte föreställa mig lite snabbt i huvudet om vi istället hade stått framför en grupp med svenska fjortonåringar och pratat om samma känsliga ämne.  Undrar om vi hade fått samma frågor och reaktioner.. Förmodligen inte.

Idag, fredag den fjortonde februari besökte jag, Olivia och Eric en stödgrupp för HIV -positiva kvinnor. Med oss hade vi Jeff som är vice ordförande för ungdomssektionen. Vi hade hyrt en bil till idag eftersom vägarna till Usoma ungefär en halvtimme utanför Kisumu var för dåliga för att sedvanligt sätta oss i en tuk tuk. När vi kom fram till samhället Usoma vid Victoriasjön hade nästan hela gruppen samlats i skuggan under ett träd bredvid den lokala vårdcenralen. Gruppen som består av ca 20 kvinnor mellan 21-56 år pratade öppet om sin HIV-status och uttryckte hur viktigt det var med en meningsfull sysselsättnig för att kunna försörja sina familjer. De har tillsammans försökt starta inkomstbringande aktiviteter som till exempel kycklinguppfödning och grönsaksodling, men  de förklarade att det inte helt lätt att hålla det rullande. Vi ska försöka organisera så att Victor från Kenyan Red Cross kan komma dit och möta kvinnorna så att de får tala om vilka behov de har och kanske kan de få samma stöd som liknande grupper i området får från KRC. 

Många av kvinnorna nämnde att det är svårt att ta sig till stan för att få tag på mediciner. De önskar att det skulle gå att skaffa sin bromsmedicin på den lokala vårdcentralen i Usoma.

DSCN1699

En av kvinnorna i gruppen är Anna Akini Omedo. Hon är 55 år gammal och har levt med HIV i tio års tid. Hon har tio egna barn och är till och med gammel-mormor sin unga ålder till trots. Hon uttrycker att gruppen är viktig för henne och att hon lärt sig att stå upp för sig själv på ett annat sätt med hjälp av de andra kvinnorna i gruppen. Hon drömmer om att tillsammans med ett par av de andra kvinnorna kunna köpa en liten kvarn för att mala majsmjöl till försäljning och på så sätt få en inkomst och kunna trygga sina barns skolgång.

Vi spenderade omkring tre timmar hos dom här starka kvinnorna som kämpar mot stigmatisering och som väljer att ta tag i och förändra sin egen situation. Det var som alltid när man möter nya spännande människor tråkigt att säga hej då, men det var ett avsked med skratt och kramar.

På hemvägen stannade vi på ett ställe och käkade lunch. Det var som taget ur en reklam för dukoral eller twinrix, men dom ställena har oftast den bästa maten. Och här passar väl uttrycket som vi ofta ironiskt brukar använda här- YOLO.

Vi beställde lokala rätter som zukumawiki, kryddad kyckling, ris och ugali. Gott. Vi bjöd vår chaufför Jack på lunch också och notan för fyra personer landade på 250 KSH som motsvarar ungefär 20 svenska kronor. Då kan man tänka på att dricksa litegrann och medverka till Schysst resande, där en viktig del också är att stärka lokala företagare och göra medvetna val i allt från vart man äter och hur man bor.

 

Li Berglund
Kursdeltagare
Uppdrag Världen, Röda Korsets Folkhögskola

 

 

My Life My Rights

”My Life My Rights” är ett projekt av Olivia Strömberg och Eric Skyttberg som läser kursen Uppdrag Världen, som just nu är i Kenya. Projektet genomförs som en del i deras utbildning på Röda Korsets Folkhögskola i Stockholm. Under perioden januari-mars kommer de och resten av kursdeltagarna att utföra fältstudier hos Röda Korset i Kisumo. Läs deras blogg här!

DCIM100GOPRO  img_58341img_5826

Brev från Kenya

Förändringens vindar

Vi har nu varit i Kenya en kort tid men upplevt mycket. Från tutande bilar i Nairobi och ett av världens största informella bostadsområden (Kibera) har vi nu landat ett par dagar i en mindre stad i västra Kenya. I Kisumu som staden heter där vi vistas en stund i våra liv bor vi granne med Nyalenda, staden eget informella bostadsområde. Här bor ca 500 000 människor och lever som mäniskor gör mest. De går upp på morgonen, går eller cyklar till skola och jobb, äter frukost vid gatuköken och skrattar, pratar och reflekterar över livet.
Idag åskar det, stora moln hopar sig över himlen när vi närmar oss Kisumubranchens kontor. Vi stannar en stund och pratar med de volontärer som är där. En gammal vän till mig, Sam, kommer fram och pratar. Som folk gör mest. Hur är det med din mamma? Barnen mår bra? Hur har du det i Sverige? Vad roligt att du kommit tillbaka? Hur länge stannar du?
Frågor som folk frågar mest, frågor som skapar band och värde.

Vi åker till en organisation som jobbar med barn och unga som blivit smittade av hiv. De välkomnar oss med värme och leenden. De berättar om sitt arbete som går ut på att barn och unga ska få tillgång till att testa sig och att prata med någon vuxen om det visar sig att de är hivpositiva.
Vi står i ett litet, litet rum med endast två stolar, de har inte haft budget att köpa stolar till kontoret. Så vi står, svetten rinner och jag antecknar flitigt vilket gör att svetten rinner ännu mer.

Barn mellan 8-12 år kan komma och få testa sig, de kan få vara med i grupper och dela sina erfarenheter och tankar om sin status. De kan få en chans att vara med andra barn i samma situation. Och de kan få tillgång till flera vuxna. Alla barn har rätt till vuxna som kan stötta dem och vägleda dem i sina tankar om livet, kompisar och vad som kommer att hända. Lika viktigt som att barnen får stöd berättar Malin på organisationen, är det att föräldrar eller vårdnadshavare får utbildning i hur de ska bemöta sina barn och prata om h-ordet.
I västra Kenya är prevalensen för hiv runt 25 %, det högsta i landet. I vissa delar ännu högre.
Barn som är 13-16 år pratar de sex med, om att inte ha sex för tidigt och om en ändå tänkt ha sex, vikten av att skydda sig mot inte bara hiv utan även sexuellt överförbara sjukdomar och att bli med barn. De har flera grupper som kommer på regelbunden basis för att prata, umgås, hänga och spela spel. Få vara den de är en stund utan fördomar.
Molnen hopar sig, det ser ut att bli regn till kvällen. Kanske ett uppfriskande regn som sköljer bort fördomar och stigmatisering av vad hiv är, hur en hivsmittad person ser ut eller lever. Fördomar som reser murar mellan mäniskor.

Murar finns det gott om och traditionella uppfattningar. En sådan är om homosexualitet. Homosexualitet är förbjudet i Kenya, likaså att sälja sex. Båda har det gemensamt med barnen att prevalensen för hiv är hög. Möjligheten att komma ut och prata om sin identitet eller kärleksliv är mycket, mycket liten och fördomarna är många.
Vi åker vidare för att träffa en organisation som arbetar med män som har sex med män och kvinnliga sexarbetare. Vi välkomnas av de som jobbar där och de svarar tålmodigt på våra frågor. Även här arbetar de med att forma grupper där män eller sexarbetare kan prata, testa sig och dela erfarenheter. Jag frågar i vilket syfte de flesta kommer hit. Svaret är att få kondomer och glidmedel. Om en man kommit hit och testat sig, men testet är negativt får han vara med i en stödgrupp då undrar jag vidare. Ja självklart vi uppmuntrar honom att delta. Det är problematiskt att avslöja sin identitet, det finns så många traditionella uppfattningar. Men, säger han som är chef, vem vet om 30 eller 50 år så kommer det att förändras även här. Så som ni har det i Europa.

Jag är imponerad av dessa organisationers strävan efter förändring och glad över likheterna med den folkbildning vi försöker driva i Sverige. Vad händer egentligen när mäniskor får sätta sig ner och dela erfarenheter? Vi åker hemåt efter en lång och svettig dag, tysta av alla intryck som vi fått uppleva. Åskan dundrar och äntligen kommer regnet. Det öser ner och för en kort stund har den dammiga gatan förändrats. Mäniskor står tillsammans under ett tak och väntar, pratar lite innan regnet sakta slutar.

Pija Johanson
Kursansvarig Uppdrag Världen